från mitt hjärta. 

Ja, jag har ju två föräldralösa syskonbarn som kämpar på sina egna vis. De gör mig ont att jag inte kan vara nära dem. Att vara långt ifrån är och har alltid varit svårt. 

Facetimar min systerson, tillsammans med sönerna, då det är hans födelsedag. 25 år ska firas ju. Han berättar glad att han äntligen fått rätt diagnos. ADHD. Han ska få medicin. Bakom mig sitter mina söner, ser honom  och lyssnar på hans berättelse. De vet ju redan lite av den. Hur hans syster varit tvungen att komma och sopa upp honom när han mådde som värst. 

Nu lyser han. Av en slump bor en utav hans kusiner nära honom och systern. När de börjar umgås framgår det för kusinen att de lider av samma sak; ADHD. Det är han som får in honom på testbanan. Det är han som får honom att förstå att problemen han har går att bemöta på rätt sätt. Han kommer att kunna ta körkort (visste inte att han försökt plugga in det tre gånger och misslyckats). 

Det kommer att bli bättre. Det finns hjälp att få.

I början av vårt samtal vänder han mobilen så att vi kan se kusinen och han oss. Vi vinkar till varandra.

Då slår det mig att min systerson alltid varit så stolt över sina italienska kusiner. Hur han alltid tagit med dem på äventyr. Det var han som lärde dem att klättra i träd. Det var han som lät dem leva vilt på bondgården han bodde på. Det var han som satt uppe med dem halva natten och såg skräckfilmer. Sånt som man bör göra som unga. Sånt som ger en något inga föräldrar i världen kan ge. Han gav också min äldste son en örfil när han berättade om dumheterna han gjort, skiten han använt sig av. Inget svider som en enda smäll från någon man ser upp till. Vet inte om det hjälpte just då. Men jag tror ju att svidandet finns kvar när man blir sugen igen. 

Under vårt samtal berättar min systerson om ilska, vanmakt och ångest. Sönerna sitter bakom och tiger. Lyssnar. När han skojfriskt berättar om tallrikar som aldrig kommer till köket och systerns desperation pekar jag på äldsta sonen ”the tallrikman” utnämner jag honom. 

Ja, det är mycket som passar in på honom. Lika fast ändå inte, för vi är alla olika. Till slut säger han att han är så glad att han inte tog knarkets väg, som så många andra i samma situation. Det är så bra sagt. Så klokt. 

När jag avslutat samtalet, varit ute med hunden och är i färd med maten kommer äldste sonen hem från att ha varit med kompisar. Han är galet arg. De har ringt från projektet han var på. Han måste dit dagen efter. Han förstår inte varför och kallar tjejen som ringer för ho…an. Jag lyckas hålla lugnet. När han gapar om att han vill bli kriminell igen säger jag lugnt att det gör mig illa att höra. Dörren smäller igen. Han kommer inte ens ut därifrån till middagen. Jag känner en enorm förtvivlan men samtidigt vet jag att jag måste ha förtröstan. Lita på att det blir bra. Vänta på att allt ska sjunka in. 

På morgonen efter säger han att han bestämt sig för att åka till projektledaren för att höra vad hon vill. Han säger också att han känner en enorm frustration över att inget ha att göra. Att ju mindre han har att göra desto mindre vill han göra. När han jobbade hade han både lust och ork att träna och att göra annat. Jag säger att jag förstår. Så är det ju. Jag har av en slump hela onsdagen ledig nu. Om jag inte fortsätter efter morgonpromenaden med hunden att göra saker så blir ingenting gjort. I ett sorts hål hamnar jag då där jag inte ens kan ringa en kompis för att se om vi kan ses. Visst förstår jag. 

Det handlar bara om några underskrifter på projektet. När han går därifrån skriver han till mig att han skulle vilja ha mailadressen till den där tjejen på arbetsvägledningen. Han känner att han kanske måste gå någon kurs eller  nåt. 

Jag blir såååå glad. Och det kan jag bara tacka en nybliven tjugofemåring för. Så klart att det hjälper att dela. Vi kan hjälpa varandra. Fast vi bor långt ifrån. Stor kärlek på det. ❤️