ett steg bak.

Det är så det känns mest hela tiden. För att inte tala om när det känns som om jag går i ren dynga. Omöjligt.

Ena dagen är jag euforiskt glad. Nästa nere i avgrunden.

Kan inte med det här viruset som blockerar oss så längre. Orkar inte ta alla förbannade diskussioner vi fastnar i.

Varje morgon mediterar jag. Det måste jag tacka alla som insisterat via social medier på. Det måste jag tacka yogan för. Det händer något i mig efter varje meditation. Lugnet sänker sig långt ner i magen. Jag ser saker på ett annat sätt.Visst brusar jag upp. Visst oroar jag mig. Men det är på en annan nivå. Jag klarar att hålla en sorts distans. Det rör inte mig som person. Jag flyter liksom ändå.

Ena dagen verkar det som om vi ska hitta rätt. Alla här hemma ska hitta sin fulla potential och göra just det som får oss att alla må bra. Nästa dag ringer det på dörren från det förflutna och får oss att falla igen. Samtidigt är det bra för framtiden att det ska redas ut och, kanske, få en avslutning. Avslutningar är bra.

Ena dagen är jag ledsen för att det verkar som jag tappat en massa människor jag tyckt om både här och på nätet. Nästa dag tänker jag att det är sååå bra. Då kan jag flyga fritt.

Ena dagen är jag så glad över att ha ett litet jobb att gå till.Andra dagen tänker jag att det var väl ett sketet sätt att sluta på innan pensionen som jag aldrig någonsin kommer ens att känna lukten av.

Ja, så är det. Idag. Kanske är det annorlunda i morgon.