Göra det man kan

Läser ett inlägg på instagram hos @underbaraclaras. Hon skriver om att vara mamma. Om barn visste ens oro. Om hur man försöker göra allt så bra så möjligt för sina ungar.

Det var just det jag tänkte när min äldste son, i en av våra galna uppgörelser/urladdningar/diskussioner eller vad man vill kalla det för ett tag sen, kastade något rakt i ansiktet på mig. Han grät och skrek och fick ur sig det där gamla. Det som gnager från skolan. Sånt som vi föräldrar kanske inte hade full insyn i. Sånt som man som förälder inte kan ha full insyn i. Det där som händer mellan barn. Elakheter. Att han och en kompis luktade illa. Att det var svårt att inte lukta illa för han gick ju på simskola, karate och svensk skola under veckan. Sprang från det ena till det andra. Utan att hinna tvätta sig.

Först bara gap-glodde jag. Visste inte om jag skulle skratta (dock svårt) eller gråta. Visste inte om jag skulle lägga in ett ”jamen jag vet ju att du tvättade dig efter simskolan. Jag stod ju där och trängdes med de andra mammorna i ångorna utanför duscharna. Det var väl snarare jag som luktade illa efter det…” Sen snurrade det till där inne i min skalle. Mindes hur jag hade önskat att jag fick gå på konståkning när jag var liten (omöjligt då man måste bli körd till Malmö vilket var helt otänkbart i mina föräldrars värld) när jag var liten. Tänkte på hur arg jag varit för att vi bodde på landet och jag därmed blev ”berövad” på en hel massa underbara fritidsaktiviteter som min son nu satt där och spydde över att han haft.

Mina föräldrar köpte skridskor till mig ändå. Jag fick åka så mycket jag ville på de guppiga isarna som blev till av sig själv på åkrarna för det mesta under vintern. De gjorde vad de kunde.

Jag själv gick loss som duktig stadsförälder och ville att mina söner skulle kunna välja fritt en dag. Därför fick de testa allt de ville och lite till. Lite sånt jag tyckte skulle vara bra för dem. Som att träffa andra halvsvenska barn. Hantera vatten utan att få panik (min mammapanik…kanske…). Jag gjorde det jag kunde.

Där i den fullständiga nakenheten som uppstår i den galna stunden när min son så förtvivlat kastar ur sig det som gnager förstår jag något jag kanske bara nuddat vid innan: att vi alla göra vårt bästa. I hopp om att våra barn en dag ska se att det i alla fall fanns något bra i detta försöker vi ge dem de vi kan.

Såsom jag nu ser hur bra det var att växa upp så nära naturen, dit jag nu vill tillbaka, önskar jag att mina söner ska se att de faktiskt har fått uppleva saker som de kan gå tillbaka till med glädje när de blir vuxna och själva kanske är föräldrar.

Ja, jag kan ju bara önska det. Och säga till mig själv att jag gjort det jag kunnat…även när jag vaknar i natten med oron för deras framtid som ett tungt täcke över mig.

DC98EA59-FA92-413F-81EA-990DD4B26EDB_1_105_c

En reaktion på ”Göra det man kan

  1. Ja men precis så, vi gör så gott vi kan precis som våra föräldrar gjorde med det de hade i bagaget. Men man måste hinna en bit i livet och helst få barn själv innan man fattar det.
    Fint ändå tänker jag, att ni verkar prata så mycket sonen och du. Och jag tänker att det är tur för honom att han har dej, och att det ändå måste varit skönt och bra för honom att få ur sig det där gamla som skavde. ❤

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s