Jag hade samlat på mig en hel massa små sköldpaddsungar. Några dog. Två, de som hängt med sen i fjor, bestämde jag och minstingen att vi skulle behålla.

En granne sa att hon hade någon som ville ha våra sköldpaddor.

Efter en hel massa förhandlingar där jag skickade meddelande via whats app och han svarade med vokala meddelanden (avskyr sådana…har så himla svårt för att höra allt de säger där) träffades vi på en parkering en kvart härifrån i närheten av hans dotters tennisskola.

Vi, äldsta sonen och jag, hade tagit oss dit med sex små sköldpaddor i en överdimensionerad skokartong. Sonen hade skällt på mig varje gång jag bromsade för att de stackars sköldpaddorna på så vis åkte rutschkana och riskerade att hamna upp och ner. Det hjälpte inte alls att jag påpekade att de förmodligen roade sig galet mycket. Jag var hursomhelst en kallblodig, rallykörande skölpaddsmördare.

Så stod vi alltså där, till sist, med vår lilla skatt i händerna. Han kom. Token. Ja, en som bor 60 kilometer från tennisskolan kör och kör sin dotter dit minst två gånger i veckan räknas här som galning…som om det var enklare att köra någonstans i Rom…ha ha ha!

I alla fall blev jag upplivad. Han är sköldpaddefanatiker. Hans fru har hotat med skilsmässa och ändå kan han inte sluta. I säkert tjugo minuter talar han oavbrutet om sköldpaddor. Om värmelampor på vinden. Microchip och födelsekontroll. Sen försöker han med ett utbyte. Jo, för han har en sardisk sort som är såååå mycket sällskapligare än de där hermanno-sköldpaddorna. Jag förklarar att det alls inte är det jag varken vill eller kan. Min man kommer inte bara att kräva skilsmässa men även försätta både mig och samtliga sköldpaddor på gatan. Tackar så hemskt mycket. Men nej! Därefter kör vi hem.

Fast jag måste erkänna att jag gillar den här sortens galning. Det är så nördigt och underbart fritt med denna människa. Tänker jag där och då.

Dagen efter stannar min granne mig härutanför. Nörden har sökt henne hela dagen. Hon har försökt låtsas som ingenting för att hon ju vet att han går loss och aldrig slutar prata igen.

Till slut ringer hon upp honom. Då påstår han att jag vill ha några sardiska sköldpaddor.

Helt plötsligt är han mindre härlig den där token.

Fast han ber henne också hälsa mig att sköldpaddorna har fått det bra.

Det hade jag inte den minsta tvekan om förstås.

Idag tittade en ny liten sköldis upp i min gräsmatta.

Ssssccchhh! säg inget till galningen.