Klagade ju för ett tag sen på att dagisföreståndaren vill att jag ska fejka barnens pyssel.

Det där har ju bubblat runt i mig. Ett stort NEJ har velat hoppa ur mig varje gång hon talar om det.

Jag fick alla fotokopiorna, färgade papperna och ett limstift häromdagen. Då passade jag på att fråga om jag inte skulle få material till att göra det hela med….hon hade ju sagt det. Typ färger och så. Då gav hon mig rätten att köpa det jag behöver för att sen ge henne kvittona. Okej! Let’s go! Tänkte jag.

Så i torsdags hade jag med mig en kasse full av färg, svampar, plastduk, tallrikar att hälla färgen i, våtservetter att tvätta barnhänder med samt en plan om vilka fyra barn som skulle få leka med mina memorykort så länge och vilka som skulle börja måla med mig.

Det gick så bra. Barnen var helentusiastiska. Jo, förvisso fanns både den där som hellre målar båda händerna än pappret och den där som börjar yla när hen får en liten yttepytteklick färg på ett finger. Och så den där som inte kan vänta och som jag snabbt noterade att hen måste få vara med i första gruppen vid nästa pysseltillfälle. Annars blir det problematiskt.

Men de gillade det. De hjälpte mig också att torka av duken på eget initiativ. Sen hörde jag, när jag desinficerade alla matborden, hur de glatt berättade för de andra lärarna om att de minsann målat.

Glad i hågen fortsätter jag att planera in så att jag kan låta dem göra, om inte allt, det mesta själva.

Det är ju därför jag är där. Tänker jag.

Jag tog hem målningarna sen för att de skulle få torka färdigt.

Äldsta sonen kom förbi. – Men mamma vilka fula tavlor du målat.

Skitunge!

Viss syns det att en elev är den som vill ha så mycket färg på som möjligt också…ska försöka klistra fast biten som gått av.

Det ska inte vara perfekt. Det ska vara gjort av barnen. På barns vis.

Sjukt lycklig över att jag trotsade alla förmaningar.