När man lovat att inget säga om vad som hänt blir det helt plötsligt svårt att hålla käften.

Jag skulle vilja ställa mig på torget och skrika. Oklart om detta skrikande beror på lättnad eller enorm frustration.

Därför är det väl bra att jag lovat.

Ja, jag har en stackars kompis som får ta hela lasset. Ja, hon har också en skitsituation som inte gör precis att hon går omkring och dansar.

Fast skrivandet är ju min stora utmedskiten kanal. Det går bara inte att låta bli. Fingrarna är där hela tiden och pillar.

Men jag har ju som sagt lovat. Eller?

Kan bara berätta om känslan. Den som gör att jag går omkring som i en före operations domning. Bara det att jag får äta och dricka precis det jag vill. Vilket jag också gör. All skit om att sluta med vin flyger rakt ut genom fönstret. Förresten när jag ändå har skitit i mitt eget löfte om just sluta med vin så kan jag ju lika gärna ta mig en limoncello också. Har ju ändå förstört allt.

Nej, ni behöver nog inte oroa er. Nog. Jag skåpsmyger inte. Allt är helt öppet och kommer att läggas ner inom en snar framtid.

Jag behöver bara lite skit nu. Sen kommer jag igen. Min hjärna ska bara landa först.

Varför jag struntar högaktningsfullt i löften till mig själv men inte till andra är en annan fråga jag nog måste ta sen.

Sen när min avtrubbade hjärna lagt sig till rätta.