Kommer ni ihåg den filmen.

Glädje och sorg som så småningom leder till något fint.

Lite så känns det när jag långt där nere i min geggiga gråtgrop får den ena nyheten efter den andra.

1. Min mystiske äldste son som försvunnit iväg flera kvällar i rad efter att ha suttit hemma mestadel av tiden kommer hem och berättar att han ska få arbetsprova på en mack/däckfirma. Ett jobb han hittat genom kompisar. Jag blir sååå glad och håller alla tummar för att detta ska gå rakt in i verkligheten utan att passera ”vi bara lurades”. Dessutom fixade han detta alldeles själv.

2. Min fantastiska systerdotter, som jag är galet stolt över, har pratat med någon som känner ägarna till en restaurang om de kan tänka sig att ha min minsting där några veckor i sommar. Min minsting är först lite tveksam. Sen lite mindre och just nu säger han ingenting. Sista kommentaren var: vilken dialekt talar de på restaurangen? Jag svarade att jag sett att sommelieren var från Rom. -jamen då så, sa han! Ha ha, trodde väl att det skulle vara fullt med sicilienare där så att han inte skulle fatta varken italienare eller svenskar. Vet inte hur det kommer att gå. Men det skulle vara sjukt kul om han kom iväg.

3. Jag har precis yrat runt som en tokig för att hitta parken där vi ska göra vår yoga, bråkat högljutt med gps:en och svarat på mobilen då de andra yoginisarna undrade vart i hela fridens namn jag tagit vägen samt lovat mig själv att jag ska flytta till Sverige utan några som helst ”jamen”/ ”tänk om”/ ”eller”, yogat och sitter med en kaffe framför mig tillsammans med tre av yoginin som en av dem lägger fram sin ide. Hon vill starta upp något med mig. Mera kan jag inte säga för det är bara ett foster än så länge och det vet man ju att man kan abortera väldigt lätt i början. Men jag får så att säga eld i baken. Hela jag liksom känns som om jag brinner. En lust jag inte känt på länge bara bubblar upp. Lusten att skapa egna möjligheter. Ett nytt liv. Och därmed har jag skapat en ny cliff hanger här inne. Det är rätt åt er!

4. På måndag får jag min andra vaccinspruta. Far får sin andra i början på juni. Så efter den 17 juli (fick inte ledigt innan) drar jag till Sverige för att krama farsan gul och blå. Så det så!

5. Det är då begravningen jag var på idag. Så gräslig. Det var min makes farbrors bästa kompis som dog i onsdags. Han hade inte sagt något till någon om sin elakartade lungcancer. Inte ens till sin fru. Jag och min doktorsavhandling i gråtologi kör igång redan när likbilen kör in på gården. Sen kommer hans fru. Hon har MS sedan många år nu. Går med rullator och är stöttad av dottern. Förr färgade hon alltid sitt hår rött. Nu är det vitt. Vi går fram till dem i kyrkan. Hon kan knappt prata längre. Vi håller varandra i ett virrvarr av händer hon, jag och dottern. Tårarna bara forsar. Hemma sätter jag in pengar till MS forskningen som dottern sagt att han brann för. Denne man som var en utav de mjukaste män jag träffat. Så mjuk att han inte klarade av att berätta att han skulle dö. Han har fullständigt klubbat sin familj till marken med detta beslut. Fast det vet han ju inte.

På något vis ska jag nog fixa allt tänker jag när jag fått sova av mig lite efter lunch.

De fyra ”bröllopen” överväger liksom den tunga sorgen ändå.

De och så synen från min trädgård ovanifrån. Helt obetalbar.