Om jag hittills fått trycka ner en uppkommande kräkning i form av; JAG VILL HÄRIFRÅN! Så kommer den ut i all sin kraft när jag går ifrån dagiset min första ynkajobbtimme efter semestern.

Jag vill inte bara härifrån. Jag vill det NU!

Hon ringde mig igår, föreståndaren. Undrade om jag kunde tänka mig att jobba extratimmar trots att jag inte har rätt utbildning. Va? Har jag visst. Förklarade medan jag tänkte; hon har fan aldrig ens läst mitt CV. Jag bara råkade vara den enda med engelskan som hon behövde. Tyvärr lite gammal…förmodar jag att hon tänkt.

Hon säger sen okej. Vi ses i morgon och på måndag pratar vi om detta.

Jag trycker ut översättningen av mitt utbildningsbevis och det italienska erkännandet från 1999.

I morse fick hon det men som vanligt är det oklart om det ger mig, enligt nya regler, rätt att jobba som ”vanlig dagisfröken”.

Efter den där engelsk/inskolnings/låtsas- som- om- jag- jobbat- med- dessa- barn- redan -ett- år får jag komma in på föreståndarens kontor.

Tyvärr kan hon inte säga på rak hand om mitt utbildningsbevis är okej. Det måste hon ta reda på. Hon vill gärna att jag fungerar som vikare…favoritvikaren för vi har ju jobbat ett år tillsammans och hon tycker det funkar bra.

Men, för det finns alltid ett men i denna italienska arbetsvärld ALLTID, föräldrarna ser helst att dagisfröknarna är unga. Inte för unga. Därför, förklarar hon vidare, har hon bett de två yngsta tjejerna lägga på tre år på sin ålder om föräldrarna frågar. Vi gamlingar (hon är tolv år äldre än jag)ska hålla oss lite i bakgrunden. Vara engelskläraren…ganska oskyldigt och föreståndare är okej. Hålla på med småbarn icke okej.

Min haka har åkt långt ner i golvet och vägrar komma upp igen.

Sen säger hon att jag även bör, för säkerhets skull, leta upp en lite skitby i England som min fejkengelskamamma kommer ifrån för hon har en engelsk pappa som troligtvis kommer att skriva in sin tre månaders baby på dagiset. Och sen får vi hoppas att ödet inte har byggt in det faktum att pappan råkar känna folk från en skitby i England.

Jag tror att jag aldrig mer ska få tillbaka min haka från golvet. Hör knappt när hon klagar på att hon inte heller kan ge mig så mycket i lön (4 euro i timmen) för hon kan inte trycka in mera barn än vad som är tillåtet, som hon gjorde förr i världen. Innan Covid. Därför är pengarna mindre.

Vill därifrån så att jag kan få skrika och gråta i min gungstol medan gikten sakta men säkert kommer och tar mig. Men tvingas stanna för att höra hur hon tar reda på vilka dagar det behövs vikarie.

Gammal. Jag som mellan 6 och 8 på morgonen flyttar hela höghus och löser världsproblem. Inte klara av att jobba med barn. Inte låta mitt rynkiga ansikte få synas allt för mycket.

Hur mycket ska man gå med på innan öronen ramlar av?

Jag är inte bara vrålilsken. Jag är såååå ledsen också.