Det var med tungt hjärta, ja allt annat var tungt också…svårt att ta sig iväg en eftermiddag, jag gick till mina extratimmar på dagiset onsdagseftermiddag.

Efter att ha fått höra att man vid 56 år anses för gammal, av människor som inte drar sig för att använda sig av sina mor- och farföräldrar för att lämna barnbarnen både under veckan och på helgerna, kändes det allt annat än kul att gå dit.

Jag vet en kvinna i 60-års åldern som går igenom skärselden för en envis cancer, som aldrig någonsin kommer att ge med sig. Hon blir ständigt uppringd av någon av sina sex barn om att passa barnbarn. Hon har inte hjärta att säga att hon är trött, fast det är hon ju. Det är alltså sådana föräldrar som tycker att det inte är okej med en tant på dagis. Hur tänker de där liksom?

När jag är på väg dit tänker jag att jag måste släppa min ilska. Bara njuta. Barnen finns där ju. Och de är just det; barn.

Deras nyfikenhet skiljer inte på om man är gammal eller ung, man eller kvinna, homosexuell eller hetero. Man är bara människa.

Kliver in och sätter på min förbannade läkarrock, tycker att den redan i omklädningsrummet sätter gränser. Varför blev jag inte läkare…ja förutom det saknade läshuvudet då…det är för mig en gåta ha ha ha.

De skriks från sovrummen. De är två stycken små rum fulla med resesängar. Jag blir bordrad först att gå till bordet där de vakna sitter som ska bytas få mellis och sen lämnas till föräldrar som kommer vid 15.30/16.

Jag får inte byta blöjor. Föreståndaren som är superstressad över att två av de ordinarie lärarna saknas säger att de får ”lära mig” att byta blöjor nästa vecka. Nu har de inte tid.

Ser fram emot det. Verkligen. Vad ska de liksom lära mig bortsett från var de olika barnens grejer finns och egenheter som kan vara bra att veta???

Sen blir jag inskickad i ett av sovrummen för att hålla ordning på busungarna.

Två av tre känner jag. Vi har en övermysig stund med lite bus, lite sång och massor av roliga samtal tills jag får veta att jag kan ta upp sötnosarna (enligt personalen besvärliga sådana) och ta dem med mig till bordet.

Jag gillar inte alls reglerna om stillasittande men pladdrar på och leker. Matar de som inte äter själv med något som ser ut som äppelmos. Blir tillsagd att jag måste snabba på, trycka in skeden fortare…det finns ingen tid och barnens föräldrar kommer snart.

Ja, det blir tre intensiva timmar och jag förbannar mig själv att jag glömde vattenflaskan i skåpet.

Fast sen är jag ändå glad när sista barnet med den alltidsenamamman gått och jag får gå därifrån.

Barnen var ju där. Det är ju därför jag envisas med att vilja in i den världen igen.

De ger så mycket och lär mig enormt mycket.

Men framförallt accepterar de en som människa och inget annat.

Bilden härunder kommer inte från dagiset där jag ju såklart inte får ta bilder.

Min fina kusin har tagit den på hennes dotter och mig när jag äntligen fick träffa henne i somras.

Jag tycker den är ljuvlig.

Ser ni som hon studerar mig?

Kärlek på det alltså!