Blir väckt vid 5 tiden på måndagmorgonen av en gläfsande hund. Det händer ibland fast då brukar jag bara säga; gå och lägg dig! och så gör han det. Någon gång sticker jag ut en hand och kliar honom på huvudet. Sen sover vi en stund till.

Denna gång kommer han inte ens i närheten av min säng. Han står i dörren och gläfser och traskar sen fram och tillbaka mellan mitt rum och köket.

Kravlar mig upp och får på mig lite kläder. Tänker att jag ska släppa ut honom i trädgården så länge. Men han står vid ytterdörren. Jag lovar att jag är världens snabbaste att slå en drill medan jag hör honom fortsätta med sin jämmer och tassa fram och tillbaka i korridoren. Jag ska just ta mina skor som står redo i hallen när jag ser honom kröka rygg och fylla hela hallen med kiss. Aldrig har jag sett en så stor kisspöl.

Sen ser han skamset på mig medan jag försöker torka upp sjön av kiss som runnit in under paraplyställ och skor.

Mitt hjärta rinner över när jag ser honom. Han sa ju till mig att det var rysansvärt bråttom. Jag var bara inte snabb tillräckligt. Fast jag tänker ”piss” när jag ser tassavtryck enda in i köket senare. Nåväl, det blev ju ingen städning förra veckan.

Faktiskt är det synd om hunden nu, för på eftermiddagarna skjuter skitungarna i kvarteret smällare (det ska börjas i tid om man ska skjuta in nyåret…eller?!) för fullt och då vill han alls inte gå ut. För att inte tala om kvällarna. Han tvärnitar redan utanför ytterdörren. Bara tanken på att gå längre verkar göra honom stel. Så då försöker han ju klart hålla sig. Det brukar funka. Men inte just denna morgon.

När vi efter upptorkningen kommer ner i parken är det första jag ser en räv. Den tittar upp alldeles nära oss och ser mig rakt in i ögonen. Den är dock snabb att försvinna när jag fiskar upp min mobil för att försöka ta ett kort. Synd!

Sen far dagen iväg som dagar brukar.

Jag har, knäpp som jag är, antagit en ny utmaning i jobbet. Det är inget jag är bra på så därför förbannar jag mig själv när det ser ut att bli pannkaka av alltihop. Gå utanför boxen, the comfort zone och all den där skiten som jag egentligen tror på till viss del. Jag menar det finns gränser och jag vet att jag gör bäst när jag ger mig in på sånt jag behärskar ( åtminstone delvis) och tycker är kul. Detta varken behärskar jag eller tycker är särskilt kul. Kan inte berätta mera nu. Bara att jag egentligen inte hade så mycket val om jag inte vill stå som en åsna (missförstå mig inte jag gillar åsnor!) framför alla barn på lördag och att jag hoppas på att jag ska kunna reparera det hela idag.

För övrigt njuter jag av de fina mönster som mina adventsljus slänger om kring sig.