Fick inte jobbet jag sökte i Sverige. Ja, jag vet det vara bara ETT jobb jag sökt. Men detta tillsammans med en rad andra besvikelser gör att jag faller tungt igen.

Går in och letar igen. Rekrykteringsföretagen vill ha svenska mobilnummer och många jobb börjar med omedelbar verkan. Om man får dem. Jag är kanske för gammal i Sverige också. Kanske är det inte alls sant att det kan vara lättare att hitta ett sätt att försörja sig själv på där. Enligt mailet jag får var det många kvalificerade sökande. Man kanske inte alls letar efter såna som mig där heller. Bristen på förskollärare har de, som sagt så, överdrivet. Kommer in i en tankeloop som jag försöker komma ur med att yoga en stund. Det går sådär. Är strax tillbaka igen i samma snurr.

Faktum är att jag INTE kan vara kvar här. Det känns i hela mig. Jag vill bli ekonomiskt oberoende och det är helt uteslutet här.

Sen vill jag kunna leva mitt liv utan att folk kan dyka upp och gå en runda i mitt sovrum eller min trädgård bara för att de kan det. Det är ju inte alls mitt. De har alla möjliga anledningar till just detta. Men jag kan inte tycka att det är det minsta respektfullt. Detta gör mig sååå ledsen.

En person gjorde två erkännande hen kommit fram till på FB häromveckan. Ja ja, jag gör också mina erkännande på min blogg. Biktar mig för allmänheten. Det är helt okej. Det var bara det som hen skrev. Att det kom ljusår för sent. Åtminstone för mig. Hoppas att det inte gör det för andra inblandade. Vi lever ju i efterdyningarna (inte helt och hållet en persons ansvar förstås) och ibland tror jag inte att vi ska komma ut på lugnt vatten igen. Men vad vet jag.

Fast det är bra när man kommer till insikt med saker. Väldigt bra. Ändå vällde en enorm sorg upp i mig, när jag läste det, och det blev inte bättre av mailet idag.

Ja, jag kommer väl igen. Det gör jag ju alltid. Fast när jag får tilldelat mig hur någon träffat människor som jag förvisso kan träffa jag med och hen är släkt med så gör det ändå väldigt ont. Jag vill liksom inte höra det. Jag vill ha min egen bit av tårtan. Inte dela. Jag får också veta att man ska träffa en vän som för mig försvunnit ut i världsrymden, med hela sin familj, utan tecken på liv efter att vi skulle ha träffats i augusti. Detta gör sjukt ont fast jag hela tiden säger mig själv att det inte gör något och att de egentligen inte var mina kompisar.

Ja, ska nog klara mig ur denna sorgpöl också. Ska bara rulla mig färdigt i den först. Tillsammans med min hund som vaktar vid dörren när det är färdigpromenerat i ”vårt hem” och hans människobröder hängt med i väg på lunch.