De är ju de som gör att jag inte bara hoppar av direkt och bara drar här ifrån.

Inte bara mina barn, för vilka det bara skulle göra gott med en förändring, utan även de där små som jag har på dagiset.

De som jag försöker hitta på pyssel, de kan göra utan att känna sig helt misslyckade redan som tvååringar, till. Jag har svårt för det där med färdiga stenciler. Försöker med hela mig själv att göra det meningsfullt för dem.

Barn går in för saker med hull och hår. Älskar allt jag plockar fram. Fast det får inte vara för länge. Därför blir jag glatt överraskad när de håller på en lång stund med en sak som jag trodde skulle trötta dem snabbt.

De har alla olika sätt att ta sig an samma uppgift. Vissa gör det snabbt och till min förvåning utan några problem alls. Andra vänder och vrider på saker och försöker göra något helt eget. Det är den processen jag gillar. Den de behöver.

Och så den där speciella tjejen som är den enda som kan hålla sig inom linjerna när hon målar (inte alls vanligt i denna ålder).

Hon vill sitta själv. Kanske vet hon redan att det inte funkar för henne med de andra barnen för nära när hon ska pyssla. Jag är så glad att vi kan undvika ett sammanbrott. Hon får sitta själv. De andra barnen undrar. Jag svarar att hon behöver lugn och ro. Hon är den som sitter kvar allra längst. Vänder och vrider på allt. När jag frågar om hon vill ha hjälp snäser hon att hon ” inte tycker om hjälp”. Ja, faktiskt vet hon precis. Hon ber en pojke, som också vill hjälpa , att gå därifrån. Jag är imponerad. Hon är helt på det klara med hur hon måste ha det för att fungera. Redan.

Igår firade vi Valborg på Svenska kyrkan. Vi inriktade oss främst på barnen. Det kom även vuxna utöver barnens föräldrar. Men vårtalet höll jag åt barnen. Vi skrek Ronja Rövardotters vårskrik och ritade saker vi inte ville ha på lappar att kasta in i elden där vi sedan grillade marshmallows. 

Det var en helt underbar kväll. Omtumlande för de är alla så fulla av energi. Liksom överallt.  Men entusiasmen, glädjen över att prova saker, svaren de gav mig…ja, så klart var det ett interaktivt tal…, deras fantastiska gränslöshet. Tänk om vi kunde bevara den…Vara lite mera som dem. Hur mycket bättre skulle inte vår värld se ut då?

Vi var såklart helt slut efteråt. Som min faster brukar säga när vi tre syskon var små och kom på besök; -när ni kom så var det som att skruva upp radion på högsta volym. När ni åkte så släktes radion helt plötsligt.

Livets fulla ös. Vi behöver det för att minnas att ta vara på varje stund.

I alla fall tänker jag så.