Puttar elefanter uppför berg igen. Har redan tjatat om att jag älskar elefanter. Speciellt dessa. Men de blir ju vrånga och sura och trumpetar vilt också. Då blir det extra svårt.

När jag för hundrafemtioelfte gången samma vecka försöker få en synnerligen tung elefant uppför backen… ja, det är inte ens ett berg… en pluttbacke är det, och den bara kanar ner i plytet på mig vill jag lägga mig ner och skrika att; – Nu räcker det fanemej!!! Nu får någon annan ta över. Adoptera en annan galning som puttar elefanter!!! Låt mig vara!!!

Så säker var jag att det skulle gå vägen denna gång var jag att jag släppt taget. Därför fick jag allt på mig.

Ja ja ja, man ska släppa taget. Det är ju så det fungerar när elefanter blir stora. Men om jag ska göra det räcker inte en flytt till Sverige. Får dra till månen helt enkelt. – Sorry darling! Första raketen till jorden går om sex månader. Ha ha ha!

Om några år kanske jag kommer att sitta där och skrattande konstatera att fyfarao vad ni var tunga då.

Men nu är nu och jag är trött som fasiken.