Hon skriker att jag ska åka hem till mitt land.

Hon är arg för att min hund, som hört åskmuller på avstånd, pliktskyldigt lyfter på tassen över en sorglig enebuske på vår mini-gård utanför porten. Hunden tänker väl att jag ska sluta tjata och locka och vända om igen då. Kissa behöver han ju alltid.

Kvinnan (som påminner väldigt mycket om Carl Alfred Boy’s fästmö Olivia) börjar gapa om att hundar inte ska göra sina behov på våran gård.

Denna kvinna/skitstövel är samma idiot som kör mot färdriktning med sin bil för att slippa köra runt vårt väldigt enkelriktade kvarter. Med risk att köra på folk.

Det är samma dam/dåre som skakar mattor, trasor, kläder samt dammiga borstar från balkongen på fjärde våningen. Hela tiden. Kväll som morgon.

Det var från denna kvinnas balkong som för bara några veckor sen det damp ner en gräslig fågelavskräckare bara några centimeter från min son.

Fastejpad på balkongräcket var den. Vanlig sketen tejp.

Kvinnan lyssnar inte alls på min ilskna motargumentation om att hon borde vara den sista att tala om hur man ska uppföra sig.

Det sista är alltså att hon skriker att jag ska dra tillbaka till mitt hem. Den tar rakt in i hjärtat.

Ska jag också, svarar jag och försöker få med mig hunden därifrån. Det går några meter. Där känner jag tårarna komma när han tvärvänder och vill hem.

Jag har panik.

Åka hem vart? Jag har bott längre här än jag gjort i Sverige trots att jag är född där.

Vad tror jag att jag håller på med? Jag hör ju inte hemma någonstans.

Min son som hört allt är ursinnig och vill gå ut och läxa upp kärringen.

Sååå oförskämd! Han vill säga henne ett och annat men jag stoppar honom.

Det räcker nu!

Jag orkar inte mer.

Jag orkar verkligen ingenting mer.