Ibland måste jag bara sänka ner min kropp i vatten.

Sträcka ut mig i det våta. Se den där ljusblå botten. Simma några längder utan att ha något simborgarmål eller andra prestationer. Bara röra mig i vatten. Känna det omkring mig.

Då kör jag till närmsta simbassäng. Inte havet. Inte nu. Augusti är semester här. Stränderna är knökfulla.

Fast jag kanske slår till med en sjö snart. Vi får se.

Idag körde jag till bassängen. Vädret var urkass. 40 grader med stormvindar. Vi fick inte ha parasoller öppna. Allt flög omkring. Behövdes ju egentligen inga parasoller heller. Solen tvekade verkligen med att titta fram.

Men jag njöt. Låg där och tänkte tillbaka på gårdagen. Onsdag. Min enda jobbdag just nu. Eller jobbmorgon. Möter upp med en äldre kvinna på Svenska kyrkan och så sopar vi, kastar torra växter, vattnar, spolar toaletter och handfat. Så klart fikar vi också. Mysigast av allt. Talar om allt mellan himmel och jord. Den här underbara kvinnan har alltid någon kaka med sig. Igår hade hon bakat själv. Min italienska vän som alltid jobbar med oss på julbasaren dök upp. Det blev mycket prat om barndomssomrar. Fint.

Efteråt gick hon och jag till en restaurang där i närheten. Fortsatte prata. Vi har känt varandra sen våra barn gick på förskolan men upptäcker varandra först nu som kvinnor. Inte mammor och fruar utan bara som kvinnor med drömmar och längtan. Vi peppar varandra.

På kvällen var jag och minstingen hemma hos vänner/släktingar. Det var också så värmande. De talade med min son som de alltid gjort, med stor respekt och uppmuntran. Inte som en störande tonåring. Han fick också berätta om spelen han håller på med med folk som förstår och är interesserade. Guld värt.

Därför ligger jag där under den mulna himmeln på torsdagmorgonen mellan ett dopp och ett annat och skickar tackmeddelanden.

Så varm om hjärtat.

Så svalkad och skön av vattnet.