Förlåt Paola!

Detta är en serie brev till kvinnor som funnits eller finns i mitt liv.
Detta är mina tankar och så jag upplevde/upplever det. Det är därför ingen ide att ni eventuellt går in och analyserar eller påpekar saker.
Jag tar heller inget ansvar för eventuella provoceringar eller missförstånd på grund av personliga/google översättningar.
Detta är min blog och jag skriver vad fan jag vill!

Att jag inte förstod det förtrycket du var utsatt för.

Hur allt du försökte dig på plattades till och tillintetgjordes. Att jag inte kunde ta till mig den allians du sökte på ditt, enligt mitt då dumma jags, alltför smygande sätt med mig.

Du berättade faktiskt om den där sonen som dog som nyfödd ett år efter den förste. Något du inte gick omkring och talade om för vem som helst. Något som förändrat hela ditt och svärfars äktenskap. Ett barn du hållit i din famn. Något som förändrat ditt liv så fatalt. Jag kände mig hedrad att du berättade. Inte byggde jag dock vidare på det…Klarade inte det… Fegade ur…Förlåt!

Första gången vi träffades såg du inte ens på mig. Klart att det var en konstig situation. Jag som följt med din son från Grekland till Italien, bara sådär, och bodde i er lägenhet i Rom dök upp som något skit katten dragit in. Jag kände mig faktiskt som en halvdöd mus för jag förstod ju alls inte varför han skulle dra mig med till Amelia i Umbrien där ni var i sommarhuset för att ”visa upp mig”. Visa er att jag inte var farlig. Nej, jag hade försökt med näbbar och klor att inte åka med men han var orubblig. Därför fick jag genomlida en klassisk, italiensk lunch där du och din mamma servade oss det ni lagat till hela morgonen och vi åt och åt. Din pappa, som jag sen skulle upptäckta egentligen alltid varit en envåldshärskare i sitt hem, var sååå trevlig och pratade glatt med mig trots att han inte kunde någon engelska och jag ingen italienska. Undrar just vad du tänkte då? Skitgubbe? Vad tusan skulle katten dra in den där ”saken” för? Eller så var det bara din förfärliga blyghet som gjorde att du inte ägnade mig en blick. I båda fallen kan jag förstå det. Nu.

Sen fick jag följa med på semesterresor både i bergen på vintern och vid havet på sommaren. Du bara stod ut. Kanske gillade du lite att det var någon annan med. Vet inte. Kunde inte avläsa det.

Så kom då beslutet att jag skulle flytta ner till er. Bo hemma hos er. Var du överhuvudtaget tillfrågad om det var okej? Fick du typ säga; ”- kommer aldrig på fråga! Har varken ork eller lust med en person till här.” Eller tyckte du att det var skönt med en kvinna till därhemma… Tändes hoppet om ett annat sorts liv? Det vet bara du.

Detta är sånt som jag har tänkt på sen, då jag själv råkat ut för saker som frågats men sen blivit precis som vederbörande bestämt i förväg trots mitt nej. Nej nej, inte allt. Men det har hänt. Antar att det kunde vara så för dig med. Eller antar och antar, jag vet ju att det var så. Förlåt att jag inte fattade!

Just då brydde jag mig inte om sådana mekanismer. Jag hade fullt upp med att försöka gilla läget med att bo med andra igen från att ha haft egen lägenhet. Irritationen över att någon/du stod där redo att laga frukost blev istället större och större än vad som hade behövts om vi hade talat om sådant. Kanske om vi hade kunnat säga saker rakt upp i ansiktet på varandra hade det varit lite annorlunda. Men jag var inte sådan då, ingen bra ursäkt men en ursäkt. Ursäkta! Inte heller var du den som sa saker rakt upp och ner. Tyvärr!

Förlåt att jag inte stod upp för dig när jag hörde ironiska kommentarer om allt du inte vågade eller kunde! En middag tillsammans kunde bli rena rama mobbingen. Och jag sa; inget! Så svagt av mig.

Förlåt att jag inte sa till på skarpen när du ville följa med på en hundutställning (du gillade hundar) som jag och din son tänkte gå på, men sa nej till för att din man började gnälla om ” ska du lämna mig själv…”! Så mycket som han lämnade dig själv… Då tänkte jag bara att det var feghet som hela tiden gjorde att du drog dig ur saker. Nu vet jag bättre. Det var känslan av att inte kunna. Att inte ha samma värde som andra samt att svika andra. Nu kan jag relatera till det. Det kunde jag inte då.

Förlåt att jag inte fattade att du verkligen försökte prata med din man om att vi kanske kunde få vara själva med våra barn, jag och din son, i sommarhuset vid havet någon helg! Att han bara låtsades som han hört myggor surra och åkte dit ändå, med dig på släp. All together now, med massor av pikar om felaktig barnuppfostran och annat smått och gott.

Jag slösade min tid med att vara arg då. På dig. Egentligen var det någon annan jag skulle ha motarbetat. När jag fattade det var det försent för dig. Du hade sjunkit längre och längre in i depressionernas dimma och ditt nervsystem utvecklade alzheimer…antar för att skydda dig. Jo, jag var urarg också på din man/min svärfar såklart! Fast det struntade han i.

Du trodde att allt skulle bli bättre när din man gick i pension, sa du till vänner. Att han skulle hålla sig mera med dig. Så blev det inte. Han hade fullt upp med konsultuppdrag och mystiska resor.

Inte ens barnbarnen kunde rädda dig från den där förfärliga underkastelsen och senare sjukdomen.

En gång när jag skulle flyttstäda och vår äldste son var ett år bad jag dig komma och passa honom. Svärfar hade redan sagt att han var strängt upptagen och blev lite ställd när jag sa; -okej, kan jag få prata med Paola då? Du kom och ni hade en jättemysig förmiddag och lunch tillsammans. Fast när jag kom tillbaka på eftermiddagen var din ”strängt upptagne man” där också. Magiskt inställda möten. Blev du besviken när han kom? Jag har aldrig frågat dig det. Men jag vet ju att han kom för att han inte litade på att du klarade av det. Personer som lider av kontrollbehov gör så. Han litade inte på oss heller. Kom och kollade mig ofta bara sådär. ”Om fem minuter är jag hemma hos dig.” Fy fabian vad de telefonsamtalen gjorde mig arg. Helt utan respekt.

Du behövde då rakt inte denna kontroll. Din son växte upp mestadels bara med dig ju. Att kunna vara med en ettåring krävs ingen högskoleutbildning…som du förövrigt hade, om jag inte minns fel.

Jag vet att det var bra för dig och min son att ni fick lite stunder då och då själva. Väldigt få förstås. Min äldste son förstod dig. Han pratade med dina demoner när du börjat se saker som ingen annan gjorde. Han bad dem dra. Talade med dem som om han såg dem. Alla andra satt där och skakade på huvudet, när du var upprörd och pratade med någon som inte fanns i rummet. Han lugnade dig. Fick bort vad det nu än var. Men framförallt tog han dig på allvar. Inte lite det.

En gång hade du fått ett ordentligt anfall skrek och slogs. Svårt att tänka sig det då du aldrig tog till någon form av våld… Din son tog våra pojkar med och åkte dit. Det har bara berättats för mig om hur vår äldste son lugnade ner dig. Hjälpte dig! Vår minste var i stor chock. Han hade heller aldrig sett sin farmor så. Han klarade inte alls av det som storebror gjorde.

Det som hände långt in i din sjukdom lärde mig väldigt mycket. Allt det du inte sagt förut kom ut. Rakt ut. Utan filter. Din man fick massor. Du kallade honom allt möjligt. Ibland tyckte jag lite synd om honom. Fast bara väldigt lite. Tänkte då att man måste få ut elaka saker också. Innan man förintar sig själv. Tack för den insikten!

Utåt sett levde du inget dåligt liv. Sommarhus, bra lägenhet, pengar och bästa sjukvården. Det snålades inte på något. Du kunde köpa kläder och gå till frissan så mycket som du bara ville. Synd att du var lika ointresserad av sånt som jag. Synd att du helst skulle ha velat leva ditt liv i frid och fred hemma. Kanske jobba också, du sa det någon gång att det inte hade varit fel. Varför fick du inte det?

Sommarhuset föresten. Det som inköptes när vår äldste son var sex månader. Som ersatte lägenheten på den stora trafikerade gatan. Huset med trädgård. Du skrevs som ägare på det. Du ville absolut inte ha något hus vid havet. Du tyckte inte ens om havet. Det gjorde dig förvirrad, sa du vid något tillfälle.

Det enda sommarhuset du tyckte om var din barndoms sommarlägenhet i Amelia. Där fick du liv igen.

Bild med han den där som fattade.
Med båda barnbarnen. De bästa bilderna med dig, ur min synvinkel.

Du målade och tecknade en gång i tiden. Tyckte om det. Jag fick en påse med dina påbörjade teckningar, av din man, från den tid då du försökte återuppta det du tappat under lång period av depression. Jag fick den när du inte ens längre kunde hålla i en penna. Du började en kurs men la ganska snabbt av. Om inte du kände terpentindoft eller möglig kurslokal som triggade din astma så påminde gärna din man dig om det. Kritiken hängde alltid i luften. Såsom rädslan för sjukdom.

Hursomhelst tappade du lusten igen. Avbröt kursen. Slutade teckna. Slutade måla.

Hittar bara denna påbörjade teckning. Fast jag är säker på att det finns fler någonstans…vänta bara!

Nu vet jag hur det känns. Skrivandet hjälper mig när jag inte mår bra. Även om det inte alls är lätt att få loss allt alla gånger. Många stunder sitter jag där med den blanka sidan framför mig när allt rasar omkring mig. Fast det brukar lossna när jag gråtit en stund. Däremot byggs det upp en vägg som blir av armerad cement bara jag tänker på gitarrspelande och sång.

Förlåt att jag var sen på bollen! Köpte dig en mandala- målarbok och färgpennor när det var alldeles för sent. Att du kanske kunde fixa en sådan var något som kom för och jag hade den med mig den gången jag såg dig på sjukhuset då du var inlagd för en operation i ryggen, som jag fortfarande inte förstår vad den skulle vara bra för. Sköterskan som snäste av min blick med ett ” du kommer också att bli sån, när du blir gammal!” Fast det var din utsatthet som slog mig som en käftsmäll.

Jag vet en sak och det är att du fortfarande förstod mycket väl vad som försiggick omkring dig. När min mobil ringde för att jag skulle skynda till min son och hans problematiska skolgång gav du mig ditt okej. -Åk till honom du, jag klarar mig, sa du. Visst visste du vad som var viktigt fast minnet börjat suddas ut allt mer och mer.

Ja, jag vill bara säga ett enormt stort FÖRLÅT! Till dig för att jag inte var någon särskilt stor hjälp för dig.

Sen tänker jag att du alldeles säkert ingår i den där fågelflocken som följer mig. Du såg alltmer ut som en skrämd fågelunge ju mer det närmade sig din sista stund. Så säkert är du en av de bevingade som håller koll på mig. Fast bara ibland för du måste ju följa din son först och främst.

Det är alldeles i sin ordning.

Skickar en stor Kram.

Inte en sådan tafatt en som jag försökte mig på mot slutet av ditt jordeliv.

Nej, en STOR ENORM SÅDAN.

Hoppas du känner den Paola!

Va, var det nån som sa att du ingen svenska kan?

Det spelar ingen roll.

Jag är helt övertygad om att det finns en helt perfekt översättning mellan oss nu.

Kram igen!

En reaktion på ”Förlåt Paola!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s