Mor du hade rätt!

Härmed börjar jag en serie brev till kvinnor som funnits eller finns i mitt liv.
Detta är mina tankar och så jag upplevde/upplever det. Det är därför ingen ide att ni eventuellt går in och analyserar eller påpekar saker.
Jag tar heller inget ansvar för eventuella provoceringar eller missförstånd på grund av personliga/google översättningar.
Detta är min blog och jag skriver vad fan jag vill!


Kära mor,

jag hörde ju absolut vad du sa. Att du borde ha behållit det där jobbet, fast du skulle ha varit tvungen att åka buss dit, så snart jag var stor nog att du kunde det. Chansen fanns. Men du sa nej. Du ville vara hemma med din bebis. Du grämde dig sen, sa du, att du inte lämnade mig hos farmor. Min unga farmor var bara 42. Hon hade verkligen inte haft något emot det. Jag var ju där varje dag ändå när jag blev lite större. Farmor bodde alldeles intill. 

Jag förstår att du valde att stanna hemma, för sen kom ju min bror och min syster i rasande fart efter mig. Farmor kanske också hade backat där. Vem vet? Du hade iallafall fullt upp.

Du sa ändå att man SKA ha sitt ekonomisk oberoende. För sin egens skull. För sina barns skull. Hur bra det än går i förhållandet så är det alltid där man går bet, in i galna gräl för just pengar. 

Jag hörde gliringarna om kuddar som alls inte behövdes och såna små saker som du gillade. Att hela tiden behöva motivera det man lägger pengar på . Redovisa att man inte köpt tio elefanter eller diamanter eller något annat onödigt.

Och så det där att faktiskt inte ha arbetskamrater. Det är värt mycket mera än man kan ana att dela kaffepaus med andra än familjemedlemmar.  

Jag inser att jag har gjort mina val precis som du utefter mammahjärtat inte för det som egentligen skulle ha varit det mest kloka. 

När skriken om parasit, lyxhustru och ho…a ekar här en vanlig kväll då jag försöker förklara min position för mina söner måste jag be dig om ursäkt att jag inte lyssnade bättre. Att jag inte envisades mera med att hitta barnpassare och jobb. Att jag svalde mitt/vårt, för all del,  gemensamma beslut att säga nej till ett jobb när min förste son var sju månader för att ” det inte behövdes”.

Det behövdes visst. För honom också. Det såg jag bara inte då.

Jag minns när du sålde Tupperware (inte sponsrat). Som du älskade det. Åka runt. Prata dig varm. Träffa folk. Du som annars verkade vara en sådan ensamvarg. Vi hade massvis med varor hemma då. De stannade kvar sen när du var tvungen att ge upp det för…tror jag…beskattningens skull. Faktiskt var du som den där gamla glada mamman från när vi var små. Ja, vi drunknade i burkar. Men du var så levande. 

Naturligtvis undrar jag nu hur jag kunde vara en sådan åsna. Inte sätta mig på det där tåget varje dag med min unge i någon annans famn. Då kändes det klart inte som en bra lösning alls. Fast kanske hade allt varit annorlunda nu…

Nu riktigt ser jag hur du skakar på huvudet. Det vet vi ju båda att det inte är någon bra ide att sitta här och tänka ”om”. Det är ju faktiskt bara slöseri med tid.

Egentligen vet jag ju sanningen så då borde jag kunna ta de där skriken mera med ”skiter i det” känsla. Sanningen att vi valde med hjärtat och då väljer man ju också bort sånt som kanske, och jag menar kanske, skulle ha varit bra för alla. Att vi faktiskt jobbat trots att det inte är avlönat att vara hemmamamma. 

Ändå, vet du mor, tar det rakt in i hjärtat när jag hör hur de menar att jag levt på någon annans bekostnad och bara kliat navel hela dagarna. Helt säker att du förstår mig. 

Jag vill också att du ska veta att varje gång jag tar på mig dina örhängen, något plagg du haft eller när jag plockar upp mitt handarbete igen så tänker jag på dig. 

Det var du som lärde mig att sy, virka, sticka och brodera. Ja visst, syslöjd hade jag i skolan. Men du gav mig det där extra. Tålamodet. Att göra- tillsammans -glädje. Vi experimenterade med makrame’. Minns du det? Säkert gör du det. Funderar på min sydda lila ( jag har alltid tjatat lila ha ha ha!) overall som jag aldrig använde sen. Undrar vart den tog vägen?

Sånt tänker jag på när jag äntligen får tummarna loss och förvandlar sarityget jag fått av en kompis till byxor och kimono. Faktiskt frågar jag dig emellanåt ” kan man göra så här?”. Har du hört det? Klart du har!

Det blir bra och du har jag rätt här med. Jag kan.

En grej som du var helt oslagbar på var melodikrysset, som du löste bänkad framför radion varje lördag. Galet duktig. Fattar inte hur du fick snodd på allt. Ibland lyckades jag när det var någon modernare grupp eller sångare som du kanske missat, få in ett litet vågrät eller lodrät ord. Vet du att jag löste melodikrysset online när vi var i lock down 2020. Ha ha, var tvungen att googla och fuskade som en galning. Du hade ingen tillgång till google. Fast ibland smög du in och slog i uppslagsverket. Vi kanske rent av är två fuskpellar båda två.

Helt klart var du outstanding på melodikrysset.

Sen kan jag ju inte säga melodikryss utan att säga porslinsmålning. En gång i veckan försvann du iväg till vår gamla lågstadieskolas matsal för kurs. Som du målade. Så fint du målade. Jag gick en kurs i skolan på håltimmarna men aldrig att jag kom i närheten av det du gjorde. Så noggrann. Så duktig. Vi fick vänta länge på vinmuggarna vi beställt. Men det var det så värt. Trist att din lärare dog. Då tappade du sugen. Vi ville köpa en ugn att bränna keramiken i till dig men du sa nej. Tror att det var lite den där gruppen som saknades dig också. Så sorgligt!

Man kan ju inte alls hoppa över att tänka på den period i livet då vi inte kom så himla bra överens. Du kom i övergångsåldern och jag bodde ju redan i Italien och kom hemdundrandes två gånger om året. Stuvade in mig själv och mina skräniga italienska vanor och senare med två livliga barn som du tyckte åt så förfärligt mycket. Jag upplevde precis raka motsatsen. Tyckte de mest petade i maten med mina italienska ögon.

Ja, en lång period minns jag att jag var tvungen att liksom försvinna iväg några dagar för att ge dig ditt ”space” tillbaka lite. Skåpdörrarna gav mig ledtråden om när detta var dags. Du höll mycket inom dig. Alltför mycket. När det exploderade fick möblerna ducka och jag dra till min faster någon dag.

Minns det som förfärligt. Fattade aldrig vad jag gjort för fel. Nog upplevde du det jobbigt också. Det var ju du som inte mådde så bra.

Antar att även din diabetes gjorde det svårt för dig. Minns när jag var liten och fick passa mina syskon då du fick åka till sjukhuset. Tyckte att du gav mig skulden för diabetesen då du sa att du fick den när du väntade mig. Du till och med pekade på mig en gång du var här för att förtydliga det för en utav mina svenska kompisar. Vet du att det gjorde ont i mig så stor jag var? Som om att du inte kunde förlåta en bebis för denna oförrätt. Inte ens när bebisen var en stor skallig-47 åring som just avslutat cellgiftsbehandlingen.

En sista sak vill jag veta för denna gång; är du med bland fåglarna som hela tiden stannar där jag är? Eller den som sjunger i trädgården (vet ej vilken sort men ser ut som en entita) nästan varje dag?

Jag var övertygad om att det var farmor…kanske är det hon också ….men sen kom minnet för mig hur vi alltid satt och gissade fåglar av de som åt ur fågelbordet utanför ditt köksfönster där du la frön på vintern. I fönsterkarmen låg svenska fågelboken att ta till med när vi blev osäkra eller oense. Så många fikapauser med fågelskådning vi haft.

(Har precis laddat ner en app för att registrera och kolla vad det är för sorts fågel. Forsätter det du påbörjade, fast i modern tappning.)

Klart du är en av fåglarna! Hur kunde jag tänka något annat?

Ja mor, antar att jag borde ha lyssnat bättre.

”Så dags att vara efterklok” säger du nu med den där rynkan vid mungipan och en liten suck som mina söner säger att jag med har ”som mormor”.

Tänker på dig och saknar dig.

Fast det vet du.

Alla universums kramar till dig!

💖

2 reaktioner på ”Mor du hade rätt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s