Farmor

Detta är en serie brev till kvinnor som funnits eller finns i mitt liv.
Detta är mina tankar och så jag upplevde/upplever det. Det är därför ingen ide att ni eventuellt går in och analyserar eller påpekar saker.
Jag tar heller inget ansvar för eventuella provoceringar eller missförstånd på grund av personliga/google översättningar.
Detta är min blog och jag skriver vad fan jag vill!

Ja, jag ska skriva om denna gamla käringen igen.

För den som inte vet sa du ofta så. Att du var en gammal käring som inte skulle ut på vift eller omtalas eller vaddetnukundevara.

Du var allt annat än gammal. Jo, din kropp var det förutom när du gick i din trädgård. Då svävade du fram, utan höft eller benproblem. Det var som om din hjärna glömde bort allt, suddade ut problemen för du hade fullt upp med dina buskar och blommor. I ditt huvud blev du aldrig gammal. Där var du precis den unga tjejen som mötte en ung, busig man som sen skulle bli min busiga farfar. Den unga tjej som reste världen runt trots att hon satt i sitt kök. Tjejen som viskade till mig att hon saknade lite de där danserna med unga mäns kroppar tätt intill. Ha ha ja, du sa förlåt till mig som då tonåring skulle ut och roa mig. Fast det har etsats fast i mig att du bjöd på dig själv och den kvinna du var. Inte bara farmor liksom.

Med en hjärna som kunde världen fast den inte fick röra sig för din kropp och ditt barndomstrauma kunde du överraska mig med dessa små juveler. Att du visste och hängde med. Nej farmor, du var aldrig en gammal käring trots att du använde det som ursäkt för att slippa följa med på våra utflykter. Slippa stå i rampljuset eller vara hjälte. Du till och med bad mig intervjua farfar istället för dig till mitt fördjupningsarbete i ”barn förr i världen” när jag gick på förskollärarlinjen. Glömmer aldrig det. Du gav mig en barndomshistoria jag inte ens kunnat ana. Du gav också möjligheten att berätta den till farfar, som blev så glad. Besvikelser, passioner. Tack för det!

Nej, du var kanske gammal i den mening att du var vis. Annars var du allt annat än en gammal käring.

Men så är det alltså att jag insisterar. Jag vill skriva till dig igen och igen. Du finns ju där fastän det gått 11 år sedan du gav dig av. 11 år. Så sjukt!

Du lämnade mig….ja ja för all del de andra också; son, dotter, sonhustru och två systrar o s v.

Du lämnade en krater i mig. Ett stort svart hål som fick mig att inse att ingenting skulle bli som det varit.

Att jag aldrig skulle få sitta i ditt kök och bli tröstad för mina små jordiska problem.

Att du aldrig skulle se på mig med dina glittrande, djuptseende, himmelsblå dockögon och säga; men lilla Marika (ja, du var den enda som fick säga så om mig) det kommer att bli bra ska du se!

Och att jag skulle bli sjuk samma år som du dog. Vad var det för mening med det? Var det inte nog med att man tagit bort min sol.

Du sa alltid att jag var så glad. Så klart, i det alltid kaffedoftande kök fanns alltid massor av tid för mig och allt som jag bar med mig. Hur skulle jag kunna ha varit något annat än glad?

Saknar sååå att sitta där vid ditt köksbord.

Det går inte att ersätta med något. Ingen terapi i världen.

Ja, jag har andra som hjälper mig, stötta mig och även säger till mig när jag ska skärpa mig såklart.

Ändå skulle jag behöva smyga in och sätta mig där och vänta på kaffe och lite torr, bulle igen.

Det var inte så att du hade lösningar. Det förstod jag tidigt att jag måste hitta själv. Nej, ibland var det bara tystnaden, köksklockans tickande och din varma närvaro som behövdes för att få mig på rätt spår igen.

Jag skriver till dig för att jag är i ett enormt behov av det just nu. Min värld har rasat igen. Långsamt får jag bygga upp den fast jag tror att jag inte ska orka. Man orkar mycket mer än man tror. Du orkade flera år med en man vars hjärna givit upp. Du ville inte lämna in honom på något hem. Tror att du gick på knä där många gånger precis som jag just nu. När någon mår illa eller inte kan själv, i ens närhet, blir allt så svårt. Du puttade också elefanter precis som jag. Visst hjälpte din son/far dig. Tror han kan berätta en del om det, fast det var ju du som fick ta beslutet att nu räcker det. Be om hjälp. Själv har jag börjat bakifrån. Bett på mina knän att få hjälp. Nu måste någon göra själv. I snigelfart verkar det som om allt mitt bönande börjar få effekt.

Ser du mig där jag går i leran? Jag tror det. Som du hörde när jag började fundera på att flytta tillbaka till Sverige. Du visade dig för min kompis. Varför får inte jag se dig? Eller fattar jag inget? Är du här ibland utan att jag kan se dig?

Jag har inte vågat skriva till min vän för att fråga om hon sett dig något mera. Kanske är du så besviken på mig att du inte ens orkar kontakta henne.

Äsch, jag pratar strunt, jag vet. Förlåt! Du blir aldrig besviken på mig. Du vet att jag kommer igen. Eller?

Tänk vad jag är tacksam att jag fick bo så nära dig att jag bara kunde smyga in till dig när jag ville. Det är inte alla som har det så. Hemska tanke att inte man faktiskt kan leva ett helt liv utan att ha någon som du.

Tror kanske detta blir ett väldigt virrigt brev men det gör ju inget för du fattar ju ändå.

Förresten, jag har tänkt väldigt mycket på det där med att du inte gick till läkare. Kanske om du hade gjort det så hade dig kunnat stoppa cancern från att äta upp dig helt. Kanske. Sa ju att jag pratar strunt.

Du får som vanligt ha tålamod med mig. Jag är inte alls glad just nu. Va? Jo det finns visst små glädjesnuttar. Klart! Jag ser dem. Jag hör dem. Men ändå.

Nä, det finns inte mycket mera att säga. Jag skulle egentligen bara säga att:

Jag saknar dig farmor.

Och snälla snälla, skicka mig ett meddelande på något vis!

Jag skulle bli så glad då.

Det är inte sista gången jag skriver till dig heller.

Var så säker.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s