Till mig

Detta är en serie brev till kvinnor som funnits eller finns i mitt liv.
Detta är mina tankar och så jag upplevde/upplever det. Det är därför ingen ide att ni eventuellt går in och analyserar eller påpekar saker.
Jag tar heller inget ansvar för eventuella provoceringar eller missförstånd på grund av personliga/google översättningar.
Detta är min blog och jag skriver vad fan jag vill
.

från mig:

Kära du,

nej nu är det jag som talar så du får faktiskt hålla tyst.

Vet att det kliar i tungan men det ska nog gå bra ändå ska du se.

Först och främst vill jag att du slutar omedelbart att slå på dig själv. (Ja, grimasera gärna. Det är du ju så bra på. Så bra att din äldste son ofta irriterar sig på det. Så klart, han har ju tagit efter dig å det bästa där. Igenkänning är ju det som utlöser den värsta irritationen. För mig är det okej. Gör du dina eviga ansiktsförvrängningar. Inte stör det mig.)

Jag vet att du just nu är omåttligt arg på dig själv för allt du borde ha gjort idag men sköt upp till på måndag igen. Du liksom struntar i allt det du faktiskt gjort. Handlat frukt och grönsaker på marknaden, vallat hund tre gånger, mediterat (jo, det räknas!), plockat ur och i diskmaskinen, torkat av spisen, plockat in tvätten, roddat en stackars sons utbrott när han tvingas sitta i en evinnerlig säkerhetskurs online igen för att ”kanske” få ett jobb, tagit en välbehövd tupplur och börjat titta på lektionsplanering för ditt vik och lite annat jobbrelaterat. Dessutom har du agerat chaufför hela veckan till dina söner. Tycker du fortfarande att du inget gjort? Då är du bra dum!

Jo visst, det blev inte någon tillstymmelse till träning denna vecka. Men du kommer igen. Redan imorgon eller nästa vecka. Det vet jag. Och föresten så hoppar du nästan aldrig över din morgonyoga. Det är, även om du inte tror det, träning det med.

Nej, du får inte kommentera sa jag. Lyssna. Läs.

Du är inte nöjd med din situation. Så klart inte. Vem skulle vara det. Egentligen är du redan långt borta i de svenska skogarna och skånska vidderna fast kvar här, men vet du vad; att kunna vänta är allt! Känna tillit, sa elefantkortet du fått upp två gånger denna vecka. Fatta det!

Inte gilla läget. Nej för tusan, det kan ingen begära. Men att någotsånär i lugn och ro invänta bättre tillfälle. Göra det bästa av det som är nu. Det vet jag att du kan.

Nu ser du ut som ett stort frågetecken fast jag vet att du är helt på det klara med vad jag menar.

Du vill springa före. Som alla andra. Se vad som finns bakom hörnet. Vet du vad? Det finns hela tiden nya utmaningar bakom varje dörr. Därför tar vi en dag i taget. Du är redan på väg. Eller hörde du inte alls vad din själavårdare sa häromdagen? Just det, nicka är verkligen på sin plats här. ” Du är på väg!” Du måste bara ta hand om ditt hus lite…alltså dina söner egentligen…huset är ju inte ens ditt…(fy fabian va rolig jag är).

Det är egentligen fantastiskt hur det kan kännas som om ingenting händer. Varje dag är ju full med saker. Varje liten detalj visar på att du är på väg. Sonen som i glädje städar sitt rum (ingen vardagshändelse precis) för att han snart ska få ”flytta lådor” som han hela tiden sagt att det är det han vill. Den andre sonen som faktiskt tänkt gå och skriva in sig på körskola idag fast upptäckte att det var stängt pga lördag ( han har tagit efter uppskjutningarnas drottning. You know who, ha ha ha!). På måndag kommer allt att hända. Vem vet om du inte ringer det där samtalet och får ugnsluckan som gick sönder i somras igen fixad… Ja, jag är ironisk så det förslår. Du vet ju att man måste vara det ibland med dig. Himla du med ögonen. Det är ju en del av din repertoar.

Nu blev dina bruna ögon svarta. Precis som på din mor när hon blev arg. Du är arg. Det finns all anledning till det. Folk har kört över dig, lurat dig att tro att du har ett val, inbillat dig att allt var okej och tryckt in dig i ett hörn. Det är helt i sin ordning att vara arg då. Skrika och gapa. Varsågod! Du har dessutom två vilda hästar hemma som du inte vet hur man tämjer. Inte alls konstigt att du är rosenrasande.

Glöm bara inte kärleken. Kärleken till de där två hingstarna som ibland far iväg som två raketer utan någon som helst styrning. Men framförallt kärleken till dig själv. Kärlek till den där lilla vilda solskensungen som bara vill leva i det gröna omgiven av djur och barn. Bli därför inte sur när man erbjuder dig att vara med just unga människor i en ovanligt grön omgivning. Häng på! Glöm inte att en bra lärare inte bedöms efter om man sitter på marken eller på en obekväm stol. Du har ju aldrig haft problem med att låta dina elever rulla runt på golvet precis som du inte heller har någon som helst tvekan om att sätta dig på rumpan på golvet för dem. Och att allt är förgängligt. Nu är du här. Sen någon annanstans.

Klart det är svårt att se det positiva hela tiden. Men tro mig, det finns där.

Och vet du, du är bra som du är!

Om du inte tror det så kanske du kunde låtit bli att bjuda in ditt bättre jag att medverka i ditt inlägg.

Du får faktiskt skylla dig själv.

JA, du får välja bild själv. Favoriten. Den har du ju rätt i. Sååå mycket du

Fast då måste jag inflika den som jag tycker representerar dig bäst:

Ett äpple i handen. Precis som du varje dag…eller nästan varje dag, äter.

Och kolla klänningen. Visst är det elefanter där.

Du fattar säkert. Gör du inte det får du skylla dig själv som bjuder in ditt bästa jag att skriva här.

Sköt om dig i vilket fall som helst.

Fred, ljus och kärlek.

Marika

2 reaktioner på ”Till mig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s