Han kastar det till mig såsom han är specialist på att göra. Liksom får det att kännas som en anklagelse. Hittepå, snäser han. Jag försöker förklara om energin som genomsyrar oss. Att man inom yogan använder sig av andningstekniker och reningsmetoder för att den energin ska flyta på.

Han suckar. Ser på mig med arg blick. Humbug. Det går såklart inte hem.

Jag känner igen det där. Det kommer från generationer av kritik. Från båda familjernas sätt att misstro eller inte tro på något överhuvudtaget…det kanske rent av är samma sak.

Att hela tiden gå omkring och tro (så tron finns ju trots allt ha ha!) att folk gör saker emot en bara genom att andas (särskilt om de använder sig av medveten andning). Eller som i detta fallet skriva på en blogg.

Jag tror på många saker. Framförallt tror jag på att hålla den där energin levande. Förundras över att det faktiskt fungerar. Lugnet infinner sig när andningen är rätt. Själen är fri när hela kroppen andas med den.

Faktiskt blir jag lika förvånad varje gång jag inser att en liten stunds medveten andningsövning kan göra så mycket för min fortsatta dag. Att den kan få mig igenom värsta trafiken utan att jag går under. Att bråken visst berör mig men inte klubbar ner mig totalt.

Sitter och funderar på det en morgon i min trädgård när jag ser att gräset tittar fram igen i min sönderbrända gräsmatta. Trodde inte det var möjligt efter fyra månaders galen värme.

Ja, jag vet ju att det är så. Att det alltid kommer nytt grönt. Ändå blir jag lika glad och förundrad varje gång.

Det föds på nytt.

 

Prana som rör sig fritt.

Då bara måste jag ha fötterna i gräset. Det är för övrigt en annan bra teknik. Jordning. Om detta är humbug så är jag väl en stor stor bluff då.

Fast en väldigt jordad och lugn sådan.