Ja, den blev bra ändå.

Bara vi tre… fyra… hunden är ju också med.

Vi hade förberett köttbullar och potatisgratäng innan då vi ju jobbade alla tre/fyra (hunden jobbar hemifrån) på julafton.

Äldste sonen skulle komma hem vid nio men de fick gå innan. Det var inga kunder kvar.

Så sen åt vi (ja, ni kan vara lugna jag gjorde nötbullar till mig), jag fick lägga mig en stund för magont men minstingen stod och stampade för han skulle ut.

Därför blev det julklappsutdelning innan 12 som är sed i detta land. Minstingen pep iväg och äldsta sonen och jag skålade med champagnen han köpt.

Vilken njutning. Sitta där i soffan till änglaspelets plingande och småprata om att jag har tomtens adress och ifall han covid-säkrar sig som alla andra bud genom att be barn komma upp på taket och hämta klapparna själva.

Ja, och så det att min unge verkar så mycket lugnare. Han hade själv plockat ihop halsband, örhängen och ring med blad på i återvinningsaffären jag gått och fluktat på. Fast det visste han inte. Ändå prickade han in helt rätt. Kärlek på det.

När vi suttit en stund kom minstingen tillbaka. Hunden lyfte huvudet och vi skrattade högt när det såg ut som: – Åh, shit jag somnade på jobbet.

Ingen lätt grej att jobba på jul här för en stackars vallhund.

P. S tar medicin för mageländet nu och det verkar redan bättre