Först reagerar jag med ett rungande NEJ, när bloggvänner skriver att jag är en krigare.

Jag som absolut inte vill ha med några som helst krig att göra sätter mig på tvären.

Det jag vill är att blir frisk. Börja se den där Marikan som finns under magont, illamående och uppsvullenhet.

Få känna glädje och lycka över livet utan alltför mycket oro.

Jag vill ha tillbaka den där kvinnan som just skulle börja leva ett nytt liv på sina egna premisser. Innan hon blev attackerad…..va? Sa jag attackerad?

Faktiskt ser jag ju detta själv som ett krig.

Jag blev påhoppad. Inget jag sökte. Något byggde bo i mig som inte alls hade min tillåtelse.

Att man ens får göra så.

Då jag alltid gillat mytologier, vi hade en underbar lärare på högstadiet som kunde berätta på riktigt och fick mig in på dessa fantastiska historier, så börjar jag googla på vem som skulle passa in på mig.

Jo men visst, Durga, från den indiska mytologin. Hon rider på en tiger eller ett lejon.

Klart att det är jag.

Ska meja ner allt det där onda. Förstöra varenda molekyl av den här skiten. Inget ska ligga och sova och vakna upp igen om 12 år.

Fast med mina vapen.

Galloperande fram på mitt lejon.

Here I come!