ja, har snott denna titel härifrån.

Sa ju att jag snor citat och titlar.

I morse blev jag det. Radioaktiv.

Får inte vistas nära barn och kvinnor som väntar barn på 24 timmar. Ännu en ursäkt att sitta hemma och uggla ha ha ha.

Min vän dumpar mig strax innan åtta på sjukhuset så att jag ska kunna gå till kassan och…oklart vad jag ska där då jag inte behöver betala något, har ju frikort…men det klottras lite nummer och stämplas iallafall som jag kan visa upp på scintigrafimottagningen.

Där får jag ett nummer och sen får jag gå längst bort i andra ändan av korridoren för att vänta på min tur.

Det tar inte så lång tid innan jag blir inkallad. Igen en massa frågor. De får se mina papper. Frågor igen. Sen får jag injektionen och blir satt i ett kalt opersonligt väntrum med alldeles för hårda stolar att vänta i två timmar medan radioktiviteten sprider sig i mitt skelett. Dricka vatten och kissa är min uppgift. Det är tre andra kvinnor där inne och vi har egen toalett som ingen annan får använda. Oklart vem som skulle göra det då det ju bara är vi där. Förmodar att personalen har egen toa…hmmm…

Jag spelar dumheter på telefonen och läser en så intressant bok om mental hälsa och ett mera holistiskt sätta att bli frisk på, på min padda.

Efter ett tag kommer jag i slang med två av kvinnorna. Den ena har som jag haft bröstcancer och nu fått tillbaka skiten. Hon säger precis som min kirurg att man aldrig blir fri. Livstidskontroller. Livstidsmediciner.

Jag blir ledsen. Sjukhus överhuvudtaget gör mig ledsen. Men just detta att jag aldrig kommer att blir fri är för svårt för mig att svälja ner.

Okej, mor tog insulin i resten av sitt liv. Okej, mitt ex måste ta blodtryckstabletter resten av sitt liv.

Men med cancer trodde jag att när elakajävlaskitcellerna dött så var man fri.

Nåja, jag har levt min barndom tillräckligt lycklig ändå för att klara detta.

Jag får sen ligga i den där maskinen i 25 minuter. Den surrar inte alls som jag minns. Är ganska ljudlös faktiskt. Kommer fram till att det är ventilationen som väsnas. Vi är ju i underjorden.Ibland stängs maskinen av och jag får flytta armarna, vrida på huvudet. Tiden går konstigt nog. Tackar min yogaandning för det.

När jag kommer hem klockan 12 har jag aptit och slukar nudlarna som blev över från igår då jag mest petade i maten. Kanske sprutan. Kanske äventyret som varje sjukhusbesök är.

Sen ser jag ett avsnitt till i min favoritserie just nu; La Porta Rossa. Tror inte att den finns i Sverige än och det är dåligt. Sååå spännande och annorlunda. Jag är hooked.

Sen ser jag att det är lite sol i trädgården och gräsbadar mina fötter en stund tillsammans med hunden innan jag stupar i sängen för min eftermiddagssömn.

Privilegier man har när man är sjuk.

Kostar ingenting och det är ju bra för jag tjänar ju ingenting heller just nu.

Och så behöver jag vila mig för på fredag ska jag tillbaka och hämta resultatet.