Skriver ett inlägg i en grupp för svenskar som flyttat tillbaka eller tänker flytta tillbaka till Sverige på FB.

Kastar ut min fråga om det är någon som har erfarenhet av att flytta hem med en cancerbehandling på gång.

Först får jag det där negativa. Folk som ALDRIG skulle flytta till Sverige med en allvarlig diagnos för vården är så kass i Sverige.

Detta provocerar mig som går genom slitna sjukhuskorridorer och får hämta ut mina olika resultat själv på ett sjukhus där de visst kan kommunicera mellan de olika avdelningarna men föredrar att sjuklingar springer runt som tättingar i stället. Där man inte kan få vissa smärtlindringar förutom vanlig alvedon för de har de inte råd med på sjukhuset. Där du i princip får boka allt själv och orka jaga runt efter de olika kontoren.

Men jag låter den kommentaren hänga där för snabbt kommer det fler. Någon har faktiskt åkt hem. Bett läkarna ta kontakt med sjukhus i Sverige. Precis som jag tänkt.

Senare, då någon frågar vad jag gör i Italien och jag svarat att jag var en idiot som gick på hemmafrustugget och därför inte har någon som helst säkerhet nu då jag är 57 snart 58, kommer en lång berättelse från en 77 årig kvinna som gått igenom samma sak fast i Bangkok och på Irland.

Hon berättar om en man som blev galen då hon blev sjuk. Plockad ut allt de hade gemensamt. Vägrade samarbeta. Nu sitter hon fast. Hon har lite dålig erfarenhet av vården i Sverige men ser det ändå som en möjlighet. Kanske enda möjligheten. För åldras och dessutom vara sjuk, det gör man bäst i Sverige.

Det hon berättar måste vi dela. Min historia måste delas.

Ingen får gå på det där med att en partner hur förälskad man än är kan vara ens ekonomiska trygghet. Ingen ska behöva höra att det ” inte behövs” att skriva in en son på dagis för då börjar de rota i vår ekonomi (vad var det egentligen för rappakalja???). Ingen ska behöva ta hela lasset och sen få hela skiten när allt är över.

Jag får massor med mig av en enda liten fråga i en grupp på FB.

De följer med mig sen när jag upptäcker att min planering av nästa vecka, då jag på fredagen har möte på onkologiavdelningen, går helt i kras. Då ska jag ha resultat på EKG och blodprover med mig.

Ringer och bokar EKG här nere i närheten och får tid på torsdagen. Va?, ni sa ju att kardiologen är där bara måndagar sist? Jag har helt glömt bort att det är helgdag på tisdag. Därför är allt stängt på måndagen också. Man tar långhelg.

Helt plötsligt går det upp för mig att jag inte heller kan gå och ta blodprover på det stället som jag brukar. För de som har frikort kan komma tisdagar och fredagar. Tisdag= helgdag, Fredag = försent.

Går med raska steg och i fullständig panik till ett annat ställe lite längre bort. Vill minnas att man måste boka där. Så är det inte längre men två av min långa rad av blodprov är ändå betalningskyldiga. Cirka 40 euro.

Jag kommer ändå hinna för jag ska gå dit onsdag morgon och sen är resultaten klara på torsdag.

Allt detta för att jag ska slippa åka fram och tillbaka till sjukhuset där jag inte vet hur mycket man får betala för att de kollar d-vitamin men tänker ändå att det är bekvämare att kunna bara gå dit…eller?

Lättad över att ha hittat en sorts lösning lägger jag mig sen på sängen för att försöka lugna mig själv och min rygg innan duschen.

Allt är så komplicerat här.

Tänker att detta händer inte i Sverige.

Men jag kan ju ha fel.