Jag skulle ju berätta om de där fantastiska människorna som kör mig fram och tillbaka till sjukhuset.

Min svärmors kusin C och hennes man R.

De inte bara kör hit och hämtar mig, kör mig till sjukhuset, väntar med mig där (R i bilen då det är omöjligt att hitta parkering de allra flesta gångerna) och kör mig hem igen utan de passar också sitt lilla barnbarn som fyllt 1 år i slutet av maj månad.

Hon ska börja dagis till hösten men just nu är det alltså sedan i november farmor och farfar (= C och R) och mormor och morfar som tar hand om lilla S så att mamma och pappa kan jobba i matbutiken de är anställda i.

C ringde mig igår. De kan inte på torsdag då jag ska på röntgen. De måste vara hemma hos sonen vid sex på morgonen.

Så klart att jag fixar detta själv. Fattas bara annat när de ju aldrig någonsin svikit mig innan.

Jag har liksom inte ord för hur tacksam jag är för dessa medmänniskor.

Vi är inte ens släkt.

Ändå har de funnits där sen jag låg på sjukhuset.

Hälsade på mig. Körde mig hem. Ringde och messade.

C har varit med mig hela vägen in i den mörkaste grottan då jag fick veta att det var fullt av metastaser i skelettet.

Hon har suttit med och lyssnat och registrerat sånt som jag missade på grund av att mitt panikalarm, som skrek ”denna gången kommer du att dö!”, gick igång.

C och R har tagit del av all min ångest för alla de där andra sakerna som händer i livet på en och samma gång.

Utan att döma. Bara lyssnat och kommit med sin syn på saker och ting då jag bett om det.

Ibland tänker jag att jag inte vet hur jag skulle ha gjort utan dem.

Åkt taxi?

Skulle ha varit betydligt fattigare nu.

Bett någon annan hjälpa mig?

Kanske skulle det ha funkat men allt det som de redan vet om mig är ovärderligt.

Jag visste ju att de tyckte om mig men inte trodde jag när jag skickade det där meddelandet från sjukhuset, då jag var inlagd, att de skulle vara så underbara.

De gör allt för att hjälpa mig.

Inte bara i skjutsandet utan även i det där nedbrytandet av sånt som inte jag behöver längre.

Som en sorts ambulerande psykhjälp.

Som svampar som hjälper mig där jag inte riktigt vet hur jag ska få ner allt.

Det är ingenting man hittar sådär var som helst.

Ingenting man kan köpa.

Jag är lyckligt lottad helt enkelt att få ha lärt känna dem.

Vänner som bara kommit in i ens liv för att stanna.

Vänner som man kan ringa när man inte vet vart man ska ta vägen med alla sina känslor.

Alla har inte sådana.