Jag ansökte om en hjälp som jag egentligen länge haft rätt till.

Min läkare fyllde i papper och skickade in baserat på min sjukjournal.

Det var mina kompisar som tyckte att jag absolut skulle stå på mig för min rätt.

När jag fick veta att jag var kallade till Socialförsäkringsanstalten idag, 6 september, i juli grät jag. Hade ju tänkt köra till Sverige innan.

Sen lugnade jag mig och ändrade om i planerna.

Den där rädslan jag har inför myndigheterna. Att de ska hitta något som inte stämmer. Att de ska peka på mig och säga; -du är minsann inte tillräckligt dålig. Ser ju oförskämt pigg ut. Gå hem och skäms öronen av dig!

Alla papper har jag ju. Går igenom kallelsen en gång till, dagen innan. Nej, man ska ha allt kopierat.

Kör min kopieringsmaskin varm. Gråter igen. Tänk om…

Vaknar i natten och då är besöket och även bilförsäkringen, som går ut i november, uppe och klättrar på mig. Ska jag någonsin sova en hel natt igen utan såna här anfall?

Gråter mig igenom morgonen och tänker att min hundpromenadskompis borde vara astrött på mig. Istället förstår hon mig. Tröstar och säger att det bara är formaliteter. Jag har minsann rätt till detta och har aldrig innan bett om något så gråt ut och kör hårt. Kan till och med gråta där. Det brukar funka på såna ställen.

Jag går hemifrån i tid och ändå är jag där några minuter för sent. Fattar ingenting. Jag som skäller på min son för just det med tid. Ingen lyfter på ögonbrynen för att jag inte respekterat tiden. De har liksom huset fullt ändå.

Efter att ha identifierat mig och skrivit på papper med darrande hand får jag sitta i väntrummet en bra stund efter att en kvinna hämtat mina papper.

Sen kallar de in 36. Jag har 39 och fortsätter låtsasskrolla på mobilen.

En sekund därpå kallar de på 39. Kvinnan som följer mig till rummet, där kommissionen väntar, ber om ursäkt. Hon vände på nian så att det blev en sexa. Det blir en kovändning i mig där. Jag säger skrattande att det är skönt att jag inte är ensam om att röra runt med siffror. Hon skrattar med.

Jag får sitta på en stol framför ett långbord med två män och tre kvinnor. De frågar mig om min medicinering. Vilka krämpor jag har. De undrar vad jag orkar göra och inte göra. Hur min vardag fungerar.

En utav kvinnorna ger mig plötsligt en helt privat fråga. Jo, de undrade när de såg mina papper vad i hela fridens namn tog mig till Italien från Sverige?

Kärlek svarar jag, helt säkert inte jobb. – nej, jag tänkte det, svarar kvinnan. Hon berättar sen att hon har släktingar som bor och jobbar i Sverige och stortrivs med sitt liv.

Sen säger hon;- okej, du kommer att få ett rekommenderat brev hem men kan redan om några dagar gå in på din sida på vår portal för att redan där se vilka förmåner du har.

Sen får jag tillbaka mina kopior som jag nu tänker är helt onödiga. Jag har ju orginalen.

Nåja.

Mycket lättad går jag därifrån på många vis.

Jag kanske inte kommer att kunna leva på avstånd från mina söner.

Men jag måste banne mig prova.

Jag kanske inte kommer att få världens ersättning.

Men jag har banne mig provat.

Och utan att någon åt upp mig och utan att gråta.