När jag gick barnyogakursen fick vi lära oss en dans; Kaoshiki, gjord speciellt för kvinnor. Förutom att dans är bra träning för hela kroppen ska den här då ha stor inverkan på en rad olika besvär. Som till exempel sömnsvårigheter. Bra, tänker jag.

Jag har sedan alltid ett märkligt förhållande till dans överhuvudtaget. Det är både kärlek och hat. Kärlek för att jag älskar röra mig till musik (även om jag ofta ser mig själv som en dunderklump). Hat för att jag inte förstår mig på koreografier alls. Jag är en sån som trampar på tår och kör på fel håll.

Därför blir det mycket tandagnissel innan jag får rätt på det här, egentligen enkla och repetitiva, mönstret.

Tröstar mig under kursens gång att jag inte är den enda som ger upp där och då. Inte alls hänger med och ibland gör tvärtom.

Vi får musiken skickad till oss och sen börjar min envisa träning för mig själv tills jag knäcker koden. Minns ju att jag kände likadant inför solhälsningarna. Ett berg att överstiga. Många gånger känns det som att jag aldrig ska lära mig den. Fast jag vet att jag kan när jag får göra det i min egen takt.

Första gången jag lyckas med hela dansen utan att röra till det skriver jag i glädje ett meddelande till mina kurskompisar. Jag får applåder. Ha ha ha! Klart man måste få det.

21 minuter varar dansen. Första gångerna tänker jag ” hur ska jag orka detta”. Lite gör jag så fortfarande men nu vet jag ju att jag faktiskt mår bra av det. Hela jag. Om det nu inte skulle vara så läkande som det utlovar så blir jag iallafall på galet gott humör efteråt. Bara det!

Försöker dansa en gång i veckan.

I onsdags efter det där besöket kände jag verkligen ett enormt behov och tog dagen till ära en bild av mig själv också.

Är faktiskt stolt över att jag håller ut.

Det är ju också det som är yoga.

Hålla ut fast allt känns hopplöst.