Ibland tar de svarta tankarna över mig.

Kan inte ens tänka att jag någonsin ska ta mig tillbaka hem till Sverige igen.

Hunden vill jag på inga villkor trycka ner i en bur och in på ett flyg som jag ej vet hundra tar hand om honom bäst. Så då blir bara biloptionen kvar. Hur i hela friden ska jag ragga någon som gillar köra långt och gillar att vara med mig och min hund???

Tänker att det är omöjligt.

Kommer också att tänka på gammal skit. Som bilderna jag såg när jag letade efter något att sätta i ramarna i bokhyllan.

Som den här;

En utav de få fjuttbilderna på oss som familj.

Dessutom taget så dåligt av någon som gärna kritiserar andra när de tar kass bilder.

Våra ansikten i skugga. Ljuset som är allt annat än det rätta.

Då kan jag inte låta bli att tänka att det är ett ytterligare tecken på att vi aldrig accepterades som en alldeles egen lite familj. Allt det där kommenterandet och pekandet…

Det finns ingen mening i detta och naturligtvis måste jag sluta med sånt som bara gör ont.

Fast jag tänker att man kanske ska unna sig att tänka lite ilsket och spritt sådär en fem/tio minuter och sen släpper man det.

Så i slutändan kanske det tjänar till något.

Om inte annat är det en bra ursäkt.

Samma dag som familjebilden togs togs också detta;

Har lite fixat med det för det fanns konstiga blänk på det. Dock berodde det inte på fotografen i detta fall men för plasten som var om det. Jag orkade ju inte plocka ur det från fickan. Minns inte vem som tog detta.

En bild på mig för länge sen eller bara några år sen.

Beroende på hur man ser det. Barnen skulle nog säga ”för länge sen”. Jag att det var häromdagen.

Jag var nog ganska glad ändå.

Det är ju det man måste försöka minnas när negativiteten hotar att ta över.