När spöken från förr gör sig till känna och kräver så att hela mitt system kommer i uppror kan det vara läge att skriva om just den tredje dagen på kursen.
Jag har ju hört att saker kan komma upp. En utav deltagarna sa ju dagen innan att hon känt ett enormt obehag efter första dagen. Skav. Tänker bara inte att det kan drabba mig. Jag gillar ju det här.
Lördagen den 2 mars börjar vi med en kort meditation sen kastas hela min teori om att jag visst kan tillåta att hunden ligger avslappnad på mattan då vi talar om jordelementet och vi får börja med att göra sadelns position, inte alls min favorit, med en av medkursarna i breakout rooms. Hunden börjar skälla så fort vi hälsar på varandra och då får jag be om ursäkt och kasta ut honom ur rummet. Han har ingen förståelse alls för att det kan finnas någon på andra sidan skärmen och tänker väl att jag pratar med mig själv samt att jag borde sluta med det.
Trots att jag egentligen skulle vilja hoppa sadelns position gör jag den och får tips av en utav lärarna som tittar in i rummet om hur jag kan lägga mer stöd för min stackars ländrygg som brukar skrika när jag går ur ställningen. Det funkar.
Resten av dagen fördjupar vi oss i meditation, sittande, gående, liggande. Olika sorters teknik; kroppsscanning, följa andetaget, sitta med skav (känns som detta är gjort för mig) med mera.
Dagen avslutas med ett yogapass där läraren läser Buddhas historia. Som en saga. Vi blir ompysslade.
Egentligen är det ju inte själva kursen som stör den tredje dagen. Det är i pauserna jag prövas. Som om jag går ur bubblan och rakt in i något jag har svårt för. Som att gå från en skön semester rakt in i ett pågående krig.
Min äldste son är ledig och jag blir först irriterad, under lunchrasten, på att köket ser ut som ett bombnedslag. Grytor och stekpannor och skal av olika sorter utspridda över alla bänkar och plattor.
Jag kavlar ilsket upp ärmarna och stoppar rubbet i diskmaskinen medan jag tänker ”hur svårt kan det vara”. Det brukar inte göra mig så ilsken. Han svarar alltid att han ska göra det sen. Men sen har förmodligen haft en svår olycka och kommer aldrig någonsin att dyka upp så därför gör jag alltid detta. Ofta utan att ens kommentera. Ofta när han gått på jobb. Fast idag skaver det. Otroligt mycket. Han är ju där. Och jag vill vara i min sköna yogavärld.
I en annan paus ser jag att hunden fortfarande ligger och trycker sig mot dörren och undrar om inte sonen kan, eftersom han nu händelsevis råkar vara hemma, gå ut med honom eller leka lite eller nåt. Svar; ”det behöver han inte” och ”han följer med ut i trädgården när jag rökar”.
I sista pausen ligger det kläder som vanligt slängda på badrumsgolvet efter hans dusch.
Allt detta är vanliga saker som upprepar sig då kläder och grytor inte rör på sig själva.
Fast just idag är det som att irritationen upphöjts till hundra.
”Sitt med det” ,det har jag hört lärarna säga till eleven som talade om obehag.
Jag får göra det.
Sitta med känslan tills den spricker av sig själv.
På kvällen beställer vi pizza för att slippa bråka om matlagningen.
Och kläderna får ligga kvar på golvet. De kanske också spricker av sig själva…
Pranayama i Rom 
Vad intressant. Jag har ofta funderat på det här ”sitt med det” och om det verkligen passar allt. Är det liksom meningen att man ska kunna tolerera allting på så sätt..? Kan inte tro det. Jag yogade och mediterade mycket under mitt sista år med min exman och utan att veta det var det väl så jag reglerade ner mitt nervsystem, annars hade jag nog blivit galen… och kanske sagt ifrån, lämnat tidigare…? Vet att det här är lite rubbat men ibland så känns det som att yogan där.och då bidrog till att jag stod ut i något jag inte borde accepterat.
Och kanske är lösningen på ett kök i kaos att typ ta ett snack om reglerna hemma istället, eller i alla fall också.
Det är öppna tankar det här, du träffade en öm punkt för mig, vore intressant att höra vad du tänker.
GillaGilla
Klart man inte ska tolerera allt. Meningen är väl att man ska få ett annat perspektiv. Sen kan man mycket väl ryta och peka på regler men utan att gå bananas. För om man bara går loss, som vissa gör, är det helt motverkande. Sen är det där med oredan något som jag också möter varje gång jag är i Sverige och känner att det inte alls går hem när man pekar på hur det är för andra. Samma sjukdom typ. Såg en film om Alda Merini, italiensk poet, som bodde stora delar av sitt liv på psykiatriskt sjukhus, då var det elektrochocker som gällde. Hennes hem var helt galet i oordning och hon sa som min son; jag tycker om det. Med detta inte sagt att jag inte säger till…alltför mycket tror jag. Ibland går jag in och röjer också. Vet att det inget förändrar. Jag har också tänkt många gånger att kanske det där med yoga och meditation hindrade mig att gå ur relationen med mitt ex innan. Samtidigt vet jag att jag inte kunde. Det ser jag nu hur vederbörande härjar. Tänk om det hade varit jag som lämnade. Vågar inte ens tänka tanken. Kan inte skriva mera om det för texter googleöversätts precis som en själv vill. Tror att man måste hitta någon form av balans mellan att befinna sig i en skön bubbla och att faktiskt ta tjuren vid hornen. Det har hjälpt mig enormt mycket och gör det i hela denna historia. Jag var på väg och gå många gånger…kanske som du säger stoppade det också. Fast jag mår så mycket bättre med min meditation än utan. Hoppas att mitt svar inte var allt för rörigt. Den ömma punkten är nog den samma här är jag rädd.
GillaGilla
Jag förstår dig så väl, och det du säger om att meningen är perspektiv tror jag stämmer. För mig har mer regelbunden meditation hjälpt oerhört mycket i mitt föräldraskap, att inte brusa upp så mycket.
Och det är något annat än när jag satt med en halvårsbebis och mediterade innan min exman skulle komma hem från jobbet för att vara lugn och inte rädd och uppstressad. Klart det hjälpte mig, och utan det hade nog allt varit så mycket mer hemskt men jag önskar ju också att jag haft en tydligare röst som sagt att det här som händer nu, och som du känner nu, det är inte rätt. Och det är inte ditt fel att du känner så här (som jag nog trodde). Sen tror inte jag heller att jag kunnat lämna innan jag gjorde det, det är så många saker som behöver tajmas. Man får nog bara se det som att allt det goda som getts en är något fint.
GillaGillad av 1 person
Skavet och tårarna brukar ofta komma tredje dagen när jag går yogakurs. Eftersom det är en inre träning (i brist på bättre svenskt ord) Practice, Sadhana så är det givet att saker kommer till ytan. Jag kan ärligt säga att efter ha följt mina två lärare i 20 år och gått kurs varje år, ibland flera samma år, att det finns inte en gång då jag inte ifrågasatt varför jag utsatt mig för detta. För att sedan åka hem med mycket att hantera och en stor tacksamhet inombords.
Allt som händer i mitt liv återspeglar sig på mattan. Det är ju ingen spabehandling direkt 😅
Ni skriver båda här ovan att det kanske fick er att stanna längre i ofruktbara relationer, tänk om det är tvärtom? Att ni klarade av att bryta upp i rätt tidpunkt tack vare yogan? Bara en tanke.
När jag blev mobbad på jobbet och till slut utköpt,där och då insåg jag yogans enorma kraft. Att jag trots lögnerna och det jag blev utsatt för ändå var hel inuti. Tufsig på utsidan men hel i själen. Om ni förstår hur jag menar?
När det gäller hur ni har det hemma, ni är två vuxna, det borde gå att komma fram till gemensamma sätt hur ni vill ha det? För att en trivs i röra så kan ju inte det styra? Eller vad missar jag?
GillaGillad av 1 person
Ja, självklart har yoga och meditation räddat mig. Helheten inuti. Så fint beskrivet. Också styrkan som kommer av det.
Klart också att inte en får styra. Det var bara att allt blev så tydligt. Kontrasten. Det är lite work in progress så att säga.
Verkligen inget spa detta!
GillaGillad av 1 person