En bomb släpptes. Den var väntad för det har varit så tyst länge. Som när barnen, då de var små, röjde för fullt i sitt rum så att man trodde att väggarna skulle falla in och så helt plötsligt blev det knäpptyst. Man bara var tvungen att gå och kolla vad de pysslade med för förbjudet. Den känslan har jag haft sen jag fixat till vardagsrummet efter nyår. Det blev liksom tyst sen.

Fast en bomb smäller ändå även om man anat dess annalkande. Via proffs såklart. Därför kan jag ringa, förklara, understryka och hoppas på att göra mig klar.

Därefter kommer en ny mindre bomb. Priset. Kanske borde jag ändå ha sökt den där gratishjälpen som en vän säger finns. Nåja. Snart ska allt vara över och glömt. Fast jag som tänkte gå en modul till på yin yogan… En annan vän beordrar mig att göra det. Kommer kontot att gå på rött? undrar hon. Nej, har ju inte gjort några större utsvävningar de sista åren. Då så, skriver hon och skickar en uppfodrande emoji, gå kursen!

Det är egentligen inte alls pengakratern som är så farlig med dessa bomber.

Sorgen de rör upp är värre. Allt är så skört. Jag är så blödig.

Det kanske är det som är meningen.

Att det ska göra ont när knoppar brister.