hur det var vid påsk för sju år sedan. Att jag var i Sverige. Att min mor låg på sjukhuset. Vi visste inte då att det var början till slutet för henne.

Sen tänker jag på det som kom upp i ett av mina inlägg om yinyoga då speciellt när jag nämnde att min lärare sagt att man kunde välja att inte bli rörd av sin lärare.

Jag tänker att beröring är viktig. Har ju sett det. Såg det där på sjukhuset för sju år sedan. Kände det när jag själv låg på sjukhuset i fjor och sen kom hem. Att bara röra vid sig själv. Massera lätt. Trycka. Det hjälper ju i läkningen. Det är kärlek till sig själv. Kärlek till sin kropp.

Utan beröring dör vi. Långsamt kanske, men vi dör. Alla behöver beröring. Ändå finns det alltså människor som väljer att inte få detta.

Min hund skakar på huvudet. Sån skit! Det måste ju vara att man byggt upp en mur för att skydda sig själv tycker han (ja, han talar med mig!). Kli bakom öronen är sånt man mååååste få. Gärna på magen också. Få kärlek. Ge kärlek. Så enkelt. Så självklart.

Ja, sådant tänker jag och min hund när vi lyssnar på den ”obligatoriska” Jesus Christ Superstar. Skulle egentligen ha gjort det igår men dagen for iväg med mig då det var dags för sjukhuset igen.

Mitt hjärta berördes där jag flaxade in och ut i chemiorummet för min månatliga spruta. Ett stick gjort på ett kick och ledsna ögon som följer mig, kanske lite avund också, där jag säger hej då och bara drar iväg och de sitter kvar med giftet som pumpar in i deras kroppar.

Everything’s Alright spelas i min högtalare när jag skriver detta. Maria Magdalena som smörjer Jesus fötter mitt i alltihop. Berör mig. På djupet.

Glad Påsk till er alla!!!

Och mer beröring till folket!

Samt årets påskris förstås.