Min mamma ligger där i sjukhussängen och kan inte så mycket annat.

Vi är där varje dag. Försöker hålla modet uppe.

Det är för tidigt, säger doktorn, att säga hur det kommer att bli.

Hon är mycket trött, min mor.

Det lär vara normalt. Vi måste turas lite om för att inte trötta henne alla tillsammans.

Jag sitter där inne när min systerdotter, som tagit med sig ansiktsvatten och kräm, masserar och baddar. Jag har aldrig sett min mamma så avslappnad. Långsamt och med stor kärlek smeker hon, den vackraste, varje liten del i det trötta ansiktet. Sen ser de varandra i ögonen länge och det behövs inga ord. Jag ser det också strax innan E bryter ihop. Förlåtelse, kärlek, den döda dottern/mamman/systerns minne.

Jag hör henne viska ”det här är inte rättvist”, i mors öra.

Det rör mig långt in i hjärtat.

”Den vackraste gåvan din syster lämnade er”, sa en vän häromdagen när jag nämnde mina systersbarns närvaro.

Själv känner jag mig så splittrade.

Jag vill hem. Jag vill vara här. Jag vill vara någon helt annanstans som varken är här eller där.

Då rullar jag ut min matta. Varje morgon. Det hjälper efter svåra nätter.

Yogan är ju just det; union.

Att samla mig.

Jag gör mina asanas till kajornas enformiga sång och med regnet som smattrar på rutorna.

Bilder från min familj i Rom plingar in på min mobil.

Försöker samla allt till ett enda OM.

Det gör jag.