Jag läser en alldeles fantastiskt rolig bok just nu; Dehlis vackraste händer.

Den är inte bara rolig. Djupen finns ju där.

Yogan finns där.

Sen att jag känner igen malmögubbarna som jag nu är i samma ålder med gör det hela bara bättre.

Fast det som snurra mest i min skalle, när jag läser,  är det där om att göra upp med sina demoner, precis som huvudpersonens indiske vän uppmanar honom att göra.

Jag menar, jag skrattar mig blå när han plockar fram den där chefen som talar med tyska ü vid namn Kent som avskedat honom och djupstuderar honom.

Det är ju så man måste göra tänker jag där i sjukhussalen där vissa av mina spöken blir så tydliga. Förvisso är den där salen också full av glittrande kärlek (det tänker jag fördjupa en annan dag) , men emellanåt kommer de där elakheterna och drar mig i benen.

En som jag ser närmare på får allt att vända.

Det är själva demonen som behöver hjälp.

Helt klart står det plötsligt.

Jag vet bara inte hur jag ska göra det.

Förutom då att det lättar på mitt tryck bara genom att se det så tydligt.