I ett ögonblick är jag tillbaka till mitt vardagsliv i Rom igen, med allt vad det innebär av skoltjafs och hundmys i en enda röra.

Jag fick träna lite på kallt väder i Sverige.

Lite snö och vårsjungande fåglar om vartannat.

Passade på en morgon att gå en runda då solen strålade och allt var bara vackert.

 I Rom blev det också kallt när jag kom hit.

Sju grader varje morgon.

Sen ringer läkaren.

Det finns inget hopp.

Allt är slut.

Snart.

Och jag som hann hem.

Fan fan fan…får man säga i detta fall.

Jag har direktkontakt med min systerdotter, fingret redo på flygbokningsknappen, orolig för att systersonen inte svarar på någon form av appell.

Är så ledsen att det gör ont.