Nappade

direkt på en inbjudan jag fick i fredags.

Det var vänner som bjöd mig till Tarquinia. De har haft hus där sedan 2019 och jag har inte varit där.

Jag blir så glad för inbjudan för jag är ju trots allt den där tröga svenskan i botten som inte bara åker dit och knackar på. För ”så gör man bara inte”.

Länge har jag gått och tänkt att jag och min hund skulle må bra av att byta luft.

Så när vännerna säger att jag gärna får ta med mig någon så blir det inget svårt val alls.

Självklart frågar jag om det är okej att dimpa ner med en pälskling. Självklart är det det.

Vid elva igår parkerade jag äntligen på parkeringen innan den gamla stadens inkörsel. Man får inte köra in hursomhelst i en antik stad. Klockan är elva för att jag som vanligt kört fel i Rom med gps och allt, jag har sprutat pengar (pga blir nervös och glömmer stänga börsen innan och bara kastar den ifrån mig för att hinna köra igen innan bommen stängs….fast den stängs ju inte förrän jag är förbi…kommer jag på sen…), vid två vägtullar, i hela bilen innan jag kommer på att man kan betala med kort också vilket jag sen gör på hemvägen.

Mycket att lära sig om igen för en hemmasittare som förr rörde sig fritt.

Det blir en underbar dag trots att vädret inte är på topp. Det är dimmigt så att man inte kan se havet där man brukar se det. Vi promenerar runt i den vackra staden som påminner mycket om Amelia i Umbrien. Hunden nosar för fullt och hälsar på de lokala hundarna.

Sen blir det godlunch i vännernas lilla trevånings fd skomakarhus. Hunden fixar alla trappor då han inte vill vika från min sida men takterrasstrappan säger han nejtack till och väntar snällt på att jag ska komma ner igen. När jag dröjer tassar han ner till mina matlagande vänner istället.

Han säger förstås inte nej till kronärtskockspasta som blir över. Fast kronärtsskocksbitar ligger kvar på golvet då han ju inte har något större bord/golvskick…ja ja, ska försöka att äta med bara tungan som hjälp så fattar jag kanske bättre sen.

Efter mat och kaffe med kaka kör vi ner till havet. Vinden har blåst upp och det är nästan kallt i början. Man kan verkligen kalla detta aprilväder. I söndags full sommar. Nu kalla vindar.

Hunden gillar inte stormigt vatten så vi går bara ner en sväng på stranden.

Molnen har nästan försvunnit nu och vi börjar bli varma.

Vi går längs strandpromenaden och G visar på bisamråttorna i vattendraget som går ner till havet. De simmar runt i ett ganska äckligt vatten tillsammans med sköldpaddor och gräsänder.