Som sagt så har jag enormt svårt att ta mig ur sängen på morgonen. Tröskeln är flera meter hög. Allt är omöjligt.

Om inte hunden väcker mig som igår, gläfsande strax innan sex pga ingen eftermiddagsrunda dagen innan, så kan jag lugnt ligga kvar och somna om eller bara rulla in mig än mer i filtarna.

Idag var en sån dag. Sonen hade stängt hunden ute från mitt rum för att inte störa när han gick till jobbet vid fem snåret så jag bara snarkade på. Klockan sju insåg jag det konstiga med att hunden ännu inte sagt något.

Till slut kom jag ju upp. Den där hunden är allt bra att ha annars vet jag inte hur jag skulle fixa detta.

Väl ute blir allt lite lättare. Lite mera möjligt.

Sen rullar dagen på.

Nya gräsklipparen blir ihopsatt. Gräset blir klippt.

Maten blir till när jag är hungrig. Bra grej det där med att bli hungrig och få inspiration och rensa kylen.

På eftermiddagen har sonen tänkt springa i den nyupptäckta parken. Han undrar om jag och hunden vill följa med. Det vill vi.

Fast vi tar bilen för att komma dit. Man kan gå men min hund har korta ben och en nos som vill ta in detaljer så det skulle förmodligen ta hela eftermiddagen och kvällen.

Parco dell’Aniene heter den för Aniene går ju där. Den har rensats från skräp står det på skyltar. Bra ju.

Ja, det blir en bra promenad. Och jag får plockat lite blommor också.

Vi studerar de märkligt många, små sniglarna som verkar hänga fast i vildhavren.

Sån tur att jag inte låg kvar under filtarna hela dagen!