Läser om det som kallas ”softgirl”. Förr i tiden ”hemmafru”. Ska det vara något nytt? Har jag missuppfattat det hela?

Jag har softat. Ingen bra ide’ alls. Att stanna hemma och ta hand om hemmet och barnen och småjobba (ofta svart). Inget bra alls för framtida pension. Inget bra då man numera är en separerad hemmafru. Vad är ens det?

Här i Italien räknas det fortfarande så att man vid skilsmässa har rätt att få underhåll om man är i ekonomiskt underläge. På pappret alltså.

I verkliga livet får höra att det är slut på lyxliret nu. Att man inte har skrapat ihop till något annat än småsmulor. Kanske inte ens det.

Att man är en parasit. Att pengarna är någon annans. Att man bara dagdriver och inte ens försöker att skaffa sig ett jobb.

Jag är ordentligt ledsen när sonen visar mig en video på en av de där unga tjejerna som förespråkar ”softgirls”. Det provocerar mig fast hon säger saker som i viss mån är helt riktigt om man ser till kvinnor och mäns skillnader. Generellt alltså.

Ber honom stänga av skiten. Säger att jag inte alls är glad över att jag kastat bort mitt ekonomiska oberoende på detta vis.

Först visar han sig helt totalt oförstående. Vaddå? Du var ju hemma. Du jobbade inte på ett stressigt jobb ju.

Som om man inte kan stressa hemma. Som att avsaknaden av arbetskamrater inte känns.

Jag kräker ut lite av det där om att jag känner mig attackerad. Som om det inte var något värt det jag gjorde. Att det som han nu säger är the thing. Att vara en ”soft girl”. Att det är såååå rätt. Vad fan vill ni då?

Då kommer den där överraskningen som han ibland bjuder på när man minst anar det.

-Mamma du har rätt, säger han först.

Där gapar min mun stort och jag minns inte längre vad mina händer gjorde för han fortsätter.

– Det hade nog gått rakt åt skogen med mig och F om inte du fanns här hemma och höll efter oss, säger den här märkliga ungen som ibland gör mig så arg.

Ja, det höll på att gå riktigt illa ändå. Fast jag drog i dem. Jag fick dem med på saker. Jag stod här när det blåste.

Det var mest det. Att jag fanns här för dem.

Kanske hade jag inte kunnat det med ett heltidsjobb. Eller så hade jag det ändå.

Det får vi ju aldrig veta.

Fast jag lovar er att soft, det var det inte.