Det är bara tisdag och det känns som om jag redan seglat på de sju haven, bestigit höga berg och brottat ner monster stora som hus.

Jag har suttit där och studerat fint golv och vacker (dyr) lägenhet i väntan på att skriva på ett avtal.

Jag har suttit länge och funderat på vad det är värt att ha en vacker, dyr lägenhet men ingen riktig uteplats och dessutom nära inpå alla andra. Om inte till kontor förstås.

Jag har pratat om omöjligheter och möjligheter och stöd. Där någonstans insåg jag att jag är fast. Fast ändå inte.

Jag har pratat med kvinnorna i parken om alzheimer, hundars språk och kärleken till just dessa hundar.

Jag har bollat tankar med min yngste om rädsla inför nya människor och det vackra i enkla människor. Även lite om hans tokiga chefs stora oro och kärlek för den nyfödda brorsonen. Sånt ger hopp. Sånt får oss att inse med lite saknad hur det är för oss. Samtidigt inser vi också det vi har.

Jag har storhandlat…igen…var det inte igår sist…. och diskuterat med äldsta sonen om oreda igen.

Jag har oroat mig för ekonomi där jag känner mig alldeles ute och cyklar och inte kan jag övertyga utpräglade köttätare att vi ska leva lite på gröt som de förövrigt hatar. Dessutom måste vi leva nu. Dessutom njuter jag som aldrig förr av mat. Hur kan man få det att gå ihop?

Jag har blivit uppringd av onkologiavdelningen som bokat in en ny röntgen. Inte till slutet utav juni, som de sa, utan nästa vecka. Klockan 12. Det betyder ingen frukost. Om jag inte har ätit innan sex förstås….får ta ett snack med hunden om hans runda kanske….

Där flyger mitt hjärta upp och dongar till skallen. För mannen som ringer mig säger att jag ska först hämta ut remissen på tredje våningen på onkologin. Sen ska jag ta mig tvärs över hela förbaskade området, över gatan upp och få stämplar och sen ner i underjorden för röntgen. Och tänk om C och R inte kan. Och tänk om jag tappar bort mig själv, som vanligt, för att C och R inte kan. Och fasens skit också!!!

C och R kan, får jag veta efter att ha skickat iväg mitt meddelande. Bra att få det ur världen, tycker de. Det läser jag där jag sitter och torkar tårarna i trädgården.

Jag har också hittat en knuta under min högra överarm. Antagligen ingenting att oroa sig för och jag äter ju cellgift ändå om det nu skulle vara så illa. Fast jag har fullständigt ballat ut redan ju. Byggt på och byggt på. Fråga doktorn, säger sonen som hittar mig i min eländighet. Ja, just det. Enkelt ju.

Ska jag någonsin ta mig ur detta hål?

Ur detta panikens grop i mitt liv.

Så plingar det in lite pengar på kontot.

Kanske kan stryka orospunkten om ekonomi en stund…