Jag har en vän som är i ett desperat behov att ett arbete.

För rik (hon sålde en stor lägenhet) för att få något som helst bidrag (oklart vem som får bidrag i detta land) för gammal för att anställas på något utav de där kontrakten som inte gagnar ens de unga fast det är de som får jobben.

Ändå går hon envist till den där kända underklädesaffären som hon sett har en skylt med ”personal sökes för part-time”. Man måste försöka för annars är man bara en lite lort.

Hon möts av en kvinna som efter att ha poängterat åldersgränser i vanlig ordning också påpekar att; -hursomhelst så blir jag så trött i benen efter en heldag och jag är bara 39 år. Hur skulle det då vara för dig som är 55???

– Jo, säger min kompis, det var ju därför jag tänkte att just en part-time skulle passa mig utmärkt.

Kvinnan, som jag antar spärrade upp ögonen över att få höra något så idiotisk, höll därpå en lång utläggning om att; om hon velat ha någon halva dagen hade hon skrivit halva dagen och inte som nu part-time då hon ju behöver någon i semestertider och där med basta.

Min vän går därifrån och tänker att det inte finns något hopp för italienare i Europa.

Min vän kan språk och är därför helt på det klara med vad part-time betyder.

Jag tänker att ingenting förändrats sen jag kom hit för 31 år sedan och folk som sa att de visst kunde engelska sen bara kunde yes och no.

Men jag kan ju ha fel.