I måndags körde jag min son till hans kusiner i Eslöv. Han skulle stanna några dagar så han proppade sin ryggsäck med allt han kunde behöva.

Allt utom kalsonger.

I tisdags skulle vi träffas allihop på en restaurang i Höör. Min faster ville bjuda oss på en ordentlig tackmiddag för alla gratulationer hon, och hennes och numera make, fått på bröllopet i maj.

Min son skrev till mig att han glömt sina kalsonger men när jag tittade i hans resväska fanns det bara ett par där. Resten låg i tvättkorgen. De dagar han befunnit sig här har han sprungit och tränat varje dag och jag har inte hunnit med att tvätta.

Nåja, då klockan var tidig slängde jag in allt i tvättmaskinen och hann hänga upp rubbet innan vi skulle ge oss av mot restaurangen.

Tanken var att jag skulle ta med även några våta kallingar åt honom så att han kunde hänga dem på tork.

I tanken fungerade allt perfekt. Det gör alltid det.

I verkligheten hängde alla kalsonger utom de redan tvättade på torkvindan i trädgården kvar när vi körde hemifrån.

Sonen blev lite sur. Sen sa han att han skulle köpa nya kalsonger.

Man kan tycka att det slutar här eller hur?

Så inte i mitt huvud förstås.

Jag vaknade under natten och kände den där ilskan över att jag aldrig kan göra som jag tänker. Att jag gör alla rätt och så faller jag platt fall på mållinjen. Jag kan nästan se när jag gör fel. Går iväg utan att titta åt torkvindan. Som om jag gör det med flit. Fast det gör jag ju inte för då skulle jag ju inte ligga där och gräma mig.

I detta finns det, under natten, ingen tanke alls på att det faktiskt är sonen som är den som är ansvarig för sina egna underkläder. Tjugotvå år och ordentligt vaccinerad kan han bättre än så. Detta bypassar jag och bygger i min tankekarusell upp skräckscenarier där folk håller för näsan när min skitige unge går förbi. Att han mår psykiskt dåligt och måste ta till med förfärliga hemska medel för att glömma vilket gräsligt liv han lever.

Givetvis på grund av att han har en så usel moder.

Andra fadäser av liknande entitet dyker upp i min hjärna full av vålnader från förr.

Bankar på mig själv och vrider mig i lakanet tills jag somnar av utmattning.

På morgonen sätter jag mig ner och skriver om det. Får hål på trollet. In med ljus.

Det handlade bara om kalsonger.

Inget allvarligare.

Ingen har dött eller kommer att dö av detta.

Fast frågan kvarstår; varför gör jag såhär, gång på gång?