I natt drömde jag om min mormor.

Det har jag inte gjort någonsin. Så jag har ju undrat varför.

Vi var inte så nära som jag och farmor så det är kanske inte så konstigt.

Mormor dog 1992…tror jag att det var ungefär.

Drömmen känns väldigt starkt i mig fortfarande.

Jag och någon som var med mig, fast jag nu inte minns vem, letade efter mormor som tydligen bodde på någon form av lägenhetshotell eller kanske var det ett äldreboende. Vi gick rakt till lägenheten där jag visste hon bodde men det stod bara fullt med tomma flyttlådor överallt.

Längre bort i korridoren, också den full av flyttlådor, möttes vi av min moster (som egentligen är en ingift moster) och bakom henne stod mormor. Hon hade längre hår än vad hon brukade och log stort mot mig. Jag fick en kram. Detta är stort för familjen på mors sida har aldrig varit en kramig familj. Men hon kramade alltså mig. Allt lyste. Alla log.

Jag blir ju lite förbryllad av att min moster var där. Kanske är det min hjärna som spelar spratt då hon klår mig hela tiden på Wordfeud i mitt vakna liv dessa dagar. Eller de flesta dagar klår hon mig faktiskt.

Efter mormors kram vaknar jag. Drömmen har lyft mig. Känns som om jag flyger fram med hunden. Svävar runt på snabbköpet trots att det är alldeles fel att handla mat en lördag klockan 10.30. Alla är ju där.

Jag bär ljuset och kramen med mig denna lite gråa dag med solen som försöker klämma sig fram så smått.

Så kommer jag på att jag aldrig fortsatte min serie om kvinnor i mitt liv som jag påbörjade för två år sedan.

2022 började jag med mor

Så att det är hög tid att skriva några rader om min mormor nu.

Hon är också en viktig del i mitt liv.

Detta är en serie brev till kvinnor som funnits eller finns i mitt liv.
Detta är mina tankar och så jag upplevde/upplever det. Det är därför ingen ide att ni eventuellt går in och analyserar eller påpekar saker.
Jag tar heller inget ansvar för eventuella provoceringar eller missförstånd på grund av personliga/google översättningar.
Detta är min blog och jag skriver vad fan jag vill!

Åtta barn hade du. Fem pojkar och tre flickor. En man som var den där klassiska stränga mannen som skulle titta på nyheterna varje kväll vid samma tid och då existerade inga barnprogram eller annat onödigt.

En man som tog fram livremmen när något av barnen gjort något de inte skulle. Mor sa att hon aldrig fått smaka av den bestraffningen men mindes mycket väl hur det kändes när han drog fram den.

I detta levde du. Tog hand om barn efter barn som kom och sist kom ett tvillingpar. Hur var det? Vem hjälpte dig med det?

Det vet jag inget om mer än att mor berättade att de som var äldre fick hjälpa till. De större systrarna fick ansvar för en liten tvillingpojke. Ja, för du var ju ute och gallrade bedor (betor översatt till rikssvenska). Ekonomin hade aldrig kunnat gå ihop annars för morfar jobbade först som kock på fartyg och sen på sockerbrukets fabrik. Kan inte tänka mig att ni rullade er i pengar precis.

Nu, när jag är äldre och klokare, tror jag att livet var ganska hårt för dig. Men det talades det aldrig om.

Det jag minns som allra klarast var när vi var hos dig. Det var alltid fullt med folk. Det var alltid kaffe och det var ALLTID sju sorters kakor. Som du såklart hade bakat själv. Goda små pinnar som löstes upp på tungan. Vetelängder, hallongrottor, nötkakor. Du var en mästare på kakor. Jag minns fortfarande doften. Den speciella ”hemmahosmormor” doften. En blandning av kakor och tygklädda stolar. En doft som jag inte hittat någon annanstans. Din doft.

Det pratades för fullt runt det där matsalsbordet mellan en kaka och en annan. Min far brukar säga att det pratades mer än vad det lyssnades. Det kanske han har rätt i. Ljudnivån var åtminstone hög.

Vi brukade få leka med ett smyckeskrin du hade där i sovrummet. En stor höjdpunkt. Att man fick pilla med vackra pärlor och glittriga stenar. Var de dina allihop? Sånt kan jag tänka på ibland nu. Det gjorde jag inte då. Jag bara dök ner i svindlande historier som jag själv hittade på.

Vi gick också alltid en rundtur i trädgården. Din och morfars stolthet. Det fanns en liten damm där med med näckrosor och små röda fiskar. Ibland var det någon av oss tre drullputtar som ramlade i vattnet. Eller om det var min syster bara…

Egentligen kom jag dig inte nära förrän jag var en sådär 18/19 år. Jag fortsatte att gå på gitarrlektioner hos läraren jag haft på gymnasiet och lämnade av mor hos dig på ditvägen för att sen hämta upp henne efter lektionen eller om det bara var jag som svängde inom. Jag har en lucka i minnet där. Minns dock att där talade vi om handarbete. Där fann vi en sammanbindande länk. Den länk som jag också hade med mor.

Du gav mig tips och lovade mig en duk.

Vet du mormor, den ligger på mitt vardagsrumsbord nu.

Jag har den kvar fast den har en ful gul fläck av något slag på sig.

Fläcken gömmer jag med ljusstakar.

Den påminner mig om dig.

Mor sa alltid att hon hade velat fira någon julafton hemma hos er men det blev aldrig så.

Juldagen var vi där alltid förstås eller om det var annandagen, sa ju att mitt minne inte är så bra. Då blev det kaffe fast med julkakor såklart. Struvor, klenor, lussekatter. Berg av kakor.

Mormor jag drömde om dig i natt. För första gången. Morfar har funnits med i mina drömmar men aldrig du.

Det gör mig glad. Det känns som ett enormt positivt tecken och det vet jag att du liksom jag tror på.

Du trodde på tecken. Även illavarslande.

Minns på, tror jag att det var, min konfirmation. Du gick ut och satte dig i köket själv för vi blev tretton vid bordet annars. Det kunde då rakt inte existera i din värld.

Idag förstår jag sånt.

Sånt som man gör för säkerhets skulle. Man kanske inte riktigt tror att världen ska gå under men tar det säkra för det osäkra.

Det gjorde jag inte då. Vi skrattade lite åt det där tokiga att sitta för sig själv.

Nu vet jag precis vad du menade.

Därför tror jag att du skickade en kram till mig för att ge mig den positiva skjutsen jag så väl behöver nu.

Jag kramar dig tillbaka Mormor.