ska han opereras.

Min bästa kompis.

Det känns som ett svek fast jag vet att det inte finns något bra alternativ.

Hålla på och medicinerar i all evighet är liksom inte något tänkbart.

Det är en rutinoperation. Den tar bara tjugo minuter. Det görs bara ett litet snitt.

Ändå grämer jag mig något oerhört.

Det är värre än när jag ska bli opererad.

Så där höll jag på när jag skulle vaccinera barnen när de var små också;

”Gör jag rätt”. ”Tänk om nåt går fel”. ”Måste jag verkligen utsätta dem för detta”.

Wish blir elva år i början av februari.

Han kan leva i fyra/fem år till om han har tur.

Jag vill det. Att han ska finnas hos mig länge länge.

Kan inte fatta att tiden gått så fort.

För att han ska leva bra måste jag låta operera honom.

Det är bara så svårt att inte låta den där oroliga Marikan ta över.

Hon som helst inte pratar i telefon är på väg flera hundra gånger om dagen att ta luren och ringa veterinären och boka av allt.

Fast jag stoppar henne ju.

Hon bara tramsar sig.

Det vet alla.