Allt går bra med operationen.

Min hund vill såklart inte följa med skötaren in utan jag får gå därifrån medan Wish följer mig med sina stora bruna ögon. Inget anklagande. Bara undrande. Det känns nästan värre än om han skulle ha blivit fly förbannad. Fast han är hund. Tänker inte så. Tror jag.

Efter klockan nitton kan jag hämta honom om de inte ringer innan för att han är helvaken.

Operationen är beräknad till klockan 11.30 men det tar ju mera tid med insomnande och uppvaknande än själva operationen.

Jag har tänkt att jag ska hinna så mycket, handla på hälsokosten som ligger på vägen, passa på att köra dammsugare utan att bli nerskälld (ja, han har aldrig vant sig vid dammsugaren och kanske vill han också leva upp till grannarnas ide’ om att han skäller ”dag och natt”) samt skriva. Gissa vad jag gjorde! Just det; med nöd och näppe handlandet. Resten av dagen försvann i en dimma. Hönsmammedimman.

Förvånansvärt att jag lyckades slänga ihop en potatissallad till minste sonen som skulle komma hem på kvällsmat och köra en tvättmaskin som inte ens var på min lista.

De ringer när jag håller på att göra mig i ordning strax innan sju på kvällen.

Jag får tillbaka en vaken hund. Eller synbart vaken.

En lista med tvättråd för såret och andra tabletter utöver antibiotikan får jag i min hand.

I tolv dagar ska vi hålla på med denna cirkus till det är dags för borttagning av stygn.

Operationen var alltså lätt för dem. Inte för oss.

En testikeln var det tumörer i.

Pappas son, veterinär son (för här ärver man titlar även om pappa är högst levande), undrar om jag vill se tumören. Han har den där.

”Va? Nä, verkligen inte! Din perversa sadist!”, säger jag inte riktigt men känslan är den.

Det finns en jäkla anledning till att jag inte blivit kirurg (förutom betygen och läslusten då) eller vårdpersonal över huvudtaget. Minns fortfarande hur jag svimmade när jag följde en veterinär på högstadiet då han stack hål på en böld på en ko. Huuu! Jag vill absolut inte veta hur skiten ser ut. Bara om den är elak eller inte.

90 procent av alla sådana tumörer är ofarliga, rapar han då, vi får se om tre veckor ungefär vilken sort denna, som sägs vara ful (vill alltså inte se det), är.

Sen får vi se.

Alltid sen får vi se.

Så trött på det.

Varför kan inte mitt liv bara få flyta på utan en massa mediciner och sjukdomar och den JÄVLA!!!! Cancern.

Får in min trattbeklädde hund i bilen, lämnar honom där och går snabbt till apoteket bredvid.

Hemma kastar han sig på golvet innanför dörren och snarkar större delen av kvällen.

På någotvis kommer vi att överleva detta också.

Fast förbaskat fel känns det ju.

Tycker inte att vi behöver mera skit nu.