Skriver snabbt ner vilken trädgårdsfredag det är på mobilen innan jag åker iväg till sjukhuset för den månatliga medicin- och spruthämtningen. Nu ser jag att jag skrivit trädgårdsredskap istället för trädgårdsfredag ha ha ha! Kanske en ide’ till kommande inlägg för idag har jag redan tänkt mig tala om det som är negativt med min trädgård.

Vi letade ju med ljus och lykta efter en uteplats. Större balkong eller terrass. Vi hade gett upp hoppet om en trädgård. Uteplats var min och exets grej. För sönerna var kriteriet ett eget rum. Eller rättare sagt så var det det för äldsta sonen. Lillebror var helnöjd med att dela rum med storebror. Han var också den som sörjde vårt förra hem mest. Fick liksom gilla läget.

Nåja, han fann sig till slut även om jag misstänker att han tänkt många gånger att vi borde ha stannat där vi var.

Trädgården fann jag av en slump. Hade varit och tittat på en nyrenoverad lägenhet i det fulaste palats jag någonsin sett med en klaustrofobisk hiss upp till tredje våningen där den låg. Balkongen var inte större än den vi redan hade trots att det stod ”terrass” i annonsen. I fickan hade försäljaren just fått in denna lägenhet, där vi nu bor, och frågade därför om vi var intresserade av en lägenhet med trädgård i stället då hon såg min besvikelse över fuskterrassen hon precis visat mig.

Jag föll pladask. Så gjorde även mitt ex när jag senare i veckan fick dit honom också. Trädgården var kanske det enda som jag såg första gången för vi fick gå många rundor inomhus innan vi såg hur rummen skulle delas ut.

Jag älskar denna oas men det finns såklart det som är negativt med den också.

1. Den ligger på ett garage. Det är inte helt optimalt och vi hade ju haft problem med en granne som har ett utav garagen precis under och anklagade oss för att ha gjort hål så att det möglade i hennes garage och på veden hon hade där.

Det är ju också så att man alltid är lite orolig för att grenar hänger ner, träd lutar lite för mycket och så. Som sagt inte det bästa.

2. Det är för mycket insyn. Runt hela underbara andningsstället bor det folk. Folk som har synpunkter. Folk som är nyfikna. Folk som blir irriterade.

Mot norr ligger huset där ilskna paret bor. Både hon och han har skällt ut mig vid olika tillfällen för att hunden; ligger på solsängen (gör han inte mera då han inte längre orkar hoppa upp), skäller eller bara stör deras syn- och hörfält i största allmänhet. Dag och natt säger de. Funderar på om jag borde väcka honom lite på natten så att de ska få fog för vad de säger men tänker att det nog är bäst att låta bli.

Mot öster har vi ett annat hus där har jag inte hört några klagomål ifrån fast det kan ju bara vara för att de själva är ganska högljudda. Åtminstone en barnfamilj. De hörs allra mest. De sitter ofta på balkongen. Mormor och morfar är med.

Mot söder ligger vårt hus. Där finns det också en del klagomål på hunden. Vet ej riktigt vem det är för de flesta här har själva hund. Det betyder ju ingenting då även skrikparet har en amstaff. Nåja, att de håller koll på oss har jag i alla fall hört.

I väster har vi då den där terrassen som en grannkvinna i vår hus matar fåglar över.

Tyvärr finns vår port där också utanför muren och där går just alla hundar som bor i vårt hus ut och in till vår hunds förtret.

Han var ju väldigt ung och ickrevirtänkande då vi flyttade in här så vi kunde inte förutse att detta skulle bli ett problem för oss. Min hund tycker förstås inte att detta är ett trubbel. Snarare verkar han ta det mera som sitt jobb att hålla inkräktare, fast de bor här, på avstånd.

3. Solen lyser lika dåligt in i trädgården på höst och vinter som den är hänsynslös på sommaren. Jag får flytta runt stolen i ett litet hål mellan halv två och halv tre/ tre om jag vill få i mig lite gratis d-vitamin. Tina upp också för det är svinkallt inomhus nu. Mycket varmar ute så länge solen är framme.

Flyttar också ut småsköldpaddorna en stund för riktigt solljus. Med skydd över mot kråk- och fiskmåsanfall.

4. Sista negativa punkten : myggorna. Det är fortfarande fullt med såna. Både inomhus och utomhus. Fast mest utomhus. I stora moln far de upp emellanåt. Ljudlösa stridsflygare med långa randiga, nästan genomskinliga ben.

Dem får ni inga bilder på. Det gick inte, Lovar att jag satt länge och väntade med min hand som bete. Ingen mygga nappade på detta läckra byte så länge jag satt beredd med kameran öppen. De satt på mina mysbyxor. På tröjan. På strumporna. Men aldrig någonsin på min hand.

Fast de var där absolut. Det talar mitt kliande skinn om för mig nu efteråt.

För det är just på handleden det kliar som allra mest när jag ger upp och går in igen.