Mer än ett egentligen.

Det största är i alla fall det som trädgårdsmästarna gör först av allt denna ihåliga dag.

De tar bort mitt träd för att se om det verkligen är så att de orsakat en vattenskada i garaget under när de satte dit granatäppelträdet i höstas.

Man får kanske skylla sig själv när man propsar på att köpa lägenhet med trädgård ovanpå garagen. Kanske.

Det är klart inte mitt lilla träds fel. Det nybildas vatten hela tiden i hålet på den stenlagda terrassen under, i det jag och de två trädgårdsmästarna står och glor.

Sen går vi ner för att se garaget. Tanten som tjatat och undrat om vi glömt henne kommer skyndsamt ner. Hon har inte tid mer än att tala om hur mycket mögel det finns på träklabbarna hon har där. Hon passar barnbarn och lämnar över nyckeln, då vi väntar på en annan person, med orden ”här är ändå inget värt att ta”.

Det råkar vara så att vi alla tre; jag, trädgårdsmästare 1 och trädgårdsmästare 2 är utlänningar. Det råkar vara så att jag är urkänslig för dumma kommentarer. När hon trippat iväg och jag fått lova att lägga nyckelskiten i hennes brevlåda när vi är klara med allt kan jag inte låta bli att kommentera  för trädgårdsmästarna att vi nog borde kolla våra fickor. Nåja, jag har inga fickor. Men ändå. Då skrattar de och berättar  om när en gammal ingenjör, de skulle göra ett jobb hos, drog ihop alla sina silverklenoder i en duk och  tog därifrån mitt under näsan på dem.

Fy farao! Det måste vara hål i hjärnan på dessa människor.

Personen/kompisen vi väntar på dyker inte upp. Först sitter han fast i trafiken pga olycka. Sen kör någon på hans jobbil och han får vänta i två timmar på polis.

Dyker upp gör däremot husets administratör. En liten gullig, rund gubbe som gullar med min hund och en geckoödla och luktar på mina buskar. Han har svaret. Det är klart stopp i brunnen som ska leda ut vattnet. I samma brunn det inte var några problem när han var här sist och förkunnade att trädet var problemet. Hans arbetare pillar loss jord och spolar vatten och säger att nu så, nu kommer vattnet helt säkert att försvinna.

Det gör det inte.

Efter ytterligare några timmar, och ett mail från äldsta sonens skola som meddelar att han är kuggad igen, kommer olyckskompisens bror istället. De har firman tillsammans. Han håller med mig om att det inte är brunnen och inte trädet. Fast vi måste gräva upp en stor bit av trädgården och lägga skyddsnät, sen se vad som händer.

Jag är helt slut och lämnar över bollen till mannen. Han blir klart inte glad. Det är inte jag heller. Vi kommer att få leva med ett stort hål i vår trädgård ett tag. Hålet i plånboken kommer också att växa.

Till råga på allt fortsätter de tropikala eftermiddagsregnen att skölja över oss.