När man hatar bollar får man bollar av livet.

De kommer nerdimpande som en blixt från en klar himmel då man bara precis hunnit tänka; ” så skönt att ingen sparkar boll här”, på en strand vid ett hav en tidig morgon utan andra bekymmer.

Hon ligger där och njuter när hon får den på armen. Hon far upp för att se två mini-skitungar som bedjande ser på henne som att ”snälla kasta tillbaka bollen, frun”.

Lusten att punka den förbaskade bollskiten och sen lämna över den med ett Jokerleende far igenom hennes hjärna men istället puttar hon på den och önskar att ungarna ska tröttna snabbt. Det gör de inte. De fortsätter och fortsätter att sparka och sparka fel. D v s åt hennes håll. Gång på gång. De ska inte bada. Nej, det är för tidigt. I detta land, där man är ett UFO om man hatar bollar, får man inte bada på tre timmar efter att man ätit och dessa tomtar har tydligen precis tryckt i sig söta kakor i baren innan de gick ner för att störa alla tidigsoldyrkande och fredslängtande människor. Det görs dem klart, då de med suktande blickar försöker doppa tårna i vattnet och mamma/mormor/farmor skriker åt dem att inte ens tänka tanken att hoppa i, att man absolut inte får bada innan klartecken från ledartornet kommer.

De blir bara inkallade lite snabbt för att smörjas från topp till tå med solskyddskräm av en redan smått irriterad vuxen.

Hon ligger kvar och försöker att inte tänka boll. För det är just när man tänker det ordet som man får dem över sig. Som när hon tänkte ”hoppas vi inte ska spela volleyboll idag” när det stod gymnastik på schemat. Självklart blev det volleyboll. Hon hade ju framkallat det. Inte heller kunde hon yrka på magont eller bortglömda skor. Det hade hon redan använt sig av de andra gångerna i en hel månad. Från 2:a till 0:a hade gympaläraren dundrat om det upprepade sig igen. 2:a var bättre än 0:a. Ingen gympa var bättre än gympa. Suckande ställde hon sig i gruppen som det skulle väljas av. De två lagkaptenerna bästiklassen skulle vraka bland nästbäst och ingenvillejuhaer. Hon gick bland de sista över till laget som hade plats. Lagkaptenen suckade eller himlade alltid med ögonen. Eller både suckade och himlade med ögonen.

Sen följde tortyren. Rädslan för att göra illa de långa, smala mycket användbara fingrarna till viktigare saker än fula bollar gjorde att hon försökte undvika så mycket så möjligt att få den där enorma projektilen nära sig. Rädslan för bomben som kom farande och gjorde galet ont gjorde att hon tittade bort, kröp ihop eller bara ”råkade missa” att ta den. Detta var såklart inte omtyckt och följdes av skrikande och svärande som ingen gympalärare i världen skulle ha straffat för det ansågs ju som högst relevant att både skrika och svära i denna kontext.

Det framstod som självklart att hon aldrig någonsin 1. skulle bli vald som lagkapten (hemska tanke för övrigt) 2. Någonsin skulle bli vald in i laget bland de första.

Sen följde år av lugn. Åren efter skolans slut. På universitetet får man välja själv om man vill utsätta sig för varierande bolltortyr eller bara cykla hem och lägga sig i soffan med bästa chokladbiten och nästa tenta för ögonen.

Efter universitetet följde några år med småbollande med väldigt små barn. 1- till 6-åringar kunde till och med hon klara av att styra i lugnare hav.

Sen hände det sig att hon blev kär. Sen hände det sig att hon flyttade till landet där man helst ska födas med en fotboll under armen annars kan man resa tillbaka till där man kom ifrån igen. Hon hade tur. Ingen i familjen hon flyttade in i hade bollkrav som högsta punkt. Det fanns alltså fler UFO:n.

Till första sommaren gick allt bra. Sen stod det klart att man förväntades vara med om bollkastning i vattnet. Hon hade tur igen. Vissa av de andra flick -och pojkvännerna var sämre än hon. Hon var inte ensam om att bli GRIS femhundratrettioelva gånger och vara tvungen att strutta iväg långt åt skogen efter bolleländet och ibland be om ursäkt till andra badande som log, men möjligtvis hatade bollar lika mycket som hon. Fast det var ju nog mera en önsketanke från hennes sida när man betänker vart i världen hon befann sig.

Sen kom det barn och då måste man ju på något vis åtminstone visa sig välvillig till runda former som studsar vart de vill och utan någon som helst styrning. Hon visste inte om det var hennes tankar som lett det dit eller bara tur igen men ingen av barnen visade några större talanger för bollsporter.

Därför var det med stor glädje hon tänkte sig ensamma dagar vid poolen då barnen blivit stora och hon blivit själv. Läsa bok och simma stod på önskelistan och var var det bättre än där i det lättsimmade stilla vattnet.

Hon hade inte räknat med skolfria barn och ungdomar. Mindes inte att man fick ha boll i poolen. Ärligt talat måste man ha boll i en pool? Måste man tråka resten av världen med bollar som far omkring och dyker upp nära en solsäng som man bett om långt från grupper av skrikande ungar?

Blickarna som bad om att hon skulle kasta ner bollen igen kunde hon lätt undvika med att stirra stint ner i bokens kapitel. Leka intellektuell fungerar för det mesta. Biter liksom på motsatsen = bollfreaken. Det var när ”Signora, perfavore!” kom som det var svårare att låtsas som ingenting. Om det var modersinstinkten eller vanlig, störande, medkänsla som gjorde att hon helt plötsligt fick svårt att koncentrera sig på texten var oklart. I bästa fall hade hon tur och ingen plockade upp bollaset. I sämsta var det någon annan, ett icke-UFO eller räddattkallasUFO, som sköt ner den i vattnet till skrängruppen igen. Hon skulle minsann inte sänka sig så lågt! Vilket hon då och då dock tvingades till på grund av att hon ville slippa höra deras röster…eller som sagt, om det var på grund av ovanstående anledningar.

För att kunna simma i lugn och ro är det såklart fel tid att göra detta på sommaren. Ändå tyckte hon om det där att liksom träna sig inför vinterns motionssimning. Andra tränade hela vintern för att kunna visa upp en snygg bikinikropp. Hon tränade i bikini för att få upp flåset till vinterns innesimning. Kort sagt; ett Unidentified Floating Object. Någon som gör saker och ting tvärt om.

Det var redan komplicerat med småbarn i olika flytringar och armpuffar och pokemongubbar som måste bada, nu skulle man alltså behöva navigera mellan flera bollkastande grupper också. Utan att tänka ”boll i huvudet”.

Hon bestämde sig för att inte låta bollkastarna vinna över henne. Inget bollhat i världen skulle hindra hennes framfart i vattnet i solen en varm dag i landet där man på fullt allvar kan få ledigt för fotbollstittande men inte för att vara med sina barn.

Om barnen inte spelar fotboll i landslaget förstås.