Redan på lågstadiet hade jag svårt för matematik.

Förstod inte att få ihop äpplen och päron så mor fick sitta hos mig med apboken (minns jag att vi kallade den för att det var apor på framsidan…fast jag kan ha fel) då läraren sagt åt henne att jag kämpade.

Jag blev inget matte-geni av att min mor försökte få mig att förstå det som hon tyckte var kul. Fast jag minns fortfarande känslan av att sitta nära henne och på något vis fastnade rabblandet av multiplikationstabellen där i alla fall. Kvar fanns dock den där frågan surrande i huvudet: varför? Ja för senare fattade jag noll av de där X’en och Y’en som man skulle hitta. VARFÖR???

Sen fick jag ett uppdrag på fabriken jag jobbade på då jag var 19/20. Räkna sömmerskors- , tillskärares- och packares löner. Först sa jag ett kategorisk och skräckslaget nej men A som var ansvarig för lönerna sa att hon var övertygad om att jag skulle klara det och dessutom skulle det vara hon som kollade allt i slutändan innan lönerna skickades ut.

Såklart klarade jag det men ändå var det som att jag hukade mig varje gång det kom någon missnöjd arbetstagare och var arg över något som inte stämde med deras utbetalningar.

Som att jag alltid alltid trodde att det var mitt fel. Att jag hade räknat fel.

Jag försökte ändå alltid att undvika det som handlade om matematik och fortfarande i dag räknar jag vissa saker på fingrarna när jag behöver kolla upp.

Om någon frågar mig vad en sak kostat kan jag inte komma ihåg det. Det går bara inte. Det kan vara 100 kronor lika väl som 1000. Nollor gör mig alltid konfunderad.

Vi diskuterade många gånger detta jag och mitt ex då han ju är utbildad fysiker och matematik är hans grej. Han och yngste sonen kunde roa sig med att kasta matematiska problem över huvudet på mig och äldste sonen vid matbordet så att vi fick sitta där med öppen mun och möjligen hukade vi oss också aningen.

Minns att ex-et en gång, då jag sa att jag ändå ingenting fattade när det handlade om någon konstig räkning som kommit, pekade på mina virkningar och stickningar och sa; – men det där fullständigt obegripliga för mig det kan du!?! Det är ju fullt av matematik.

Jag stod som ett enormt frågetecken fast jag ju visste att han hade rätt.

Det är ju också matematik. Visst får jag riva upp ofta för att jag räknat fel men det funkar ju.

Jag till och med omvandlar storlekar….Oj!

Jag har alltså ett komplicerat förhållande till matematiken.

Så pass svårt att jag inte fattar det själv.

Både mitt ex och min mor roade sig ofta med att lösa Sudoku.

Jag försökte men förstod som vanligt ingenting.

-Det är lätt, sa de.

-Jaha, sa jag och försökte med en Sudokubok mor lämnade kvar när hon dog.

Nu ligger den förmodligen och samlar damm någonstans på mitt flickrum.

Så i somras fick jag lite födelsepresenter av min skogspromenadskompis (Skogsmulle hahaha!)

Bland annat ett Sudoku med tillhörande penna som man kan sudda ut med.

Först tänkte jag; jaha du, en till bok som ska samla damm!

Sen blev jag besatt.

Sen blev min äldste son bisittare och också besatt (fast sen vi kom hem har PC’n tagit över för hans del).

Det är ju egentligen lätt som en plätt.

Uteslutningsmetoden använder man sig av.

Så nu löser jag några stycken varje morgon efter frukost.

Jag är visserligen bara i den lätta delen fortfarande men det rör sig framåt.

Vem hade kunnat tro det där jag satt och kämpade med äpplen och päron.

Jag vet fortfarande inte vad jag ska med det till men om det är som de säger att hjärnan skyddas från demens så…