Sätter mig ner för att skriva en sak som jag lovat.

Sen börjar jag läsa på andras bloggar istället.

Sen tänker jag att jag kan skriva det där som jag lovat i morgon.

Två dagar på sjukhuset är två dagar för mycket.

En för att bli röntgad. Den där sexmånadersröntgen som sedan två gånger tillbaka är flyttad från underjorden till centrala röntgenavdelningen på andra sidan sjukhusområdet.

Jag vet att det är där. Jag har frågat på senaste medicinhämtningen. Jag har svarpåvitt på att det är just där.

När C och jag kommer dit minns jag också att jag måste få en stämpel innan vi går upp i kassan. Det står tydligt att vi som är befriade från att betala inte behöver gå till kassan men sist blev jag ditskickad för just en stämpel så inte ska de lura mig några fler gånger. Dessutom är vi ute i god tid.

Det är fullt med folk i korridoren när vi kommer upp till röntgen, men de flesta ska på mammografi i dörren intill. Jag lämnar över mina papper till en snäll sköterska som ber mig sätta mig i väntrummet som egentligen är en korridor. Så gör jag och inser att det är en halvtimme kvar tills det är min tur.

Sen kommer det interna patienter i rullstolar. Sen kommer det en utländsk familj från något slaviskt land med en stor pappa klädd i pyjamasliknande mjukisdress och ett lidande utseende. Förstår sen att dottern är med för att översätta. Han kan dålig italienska och mamman bara några ord.

De får komma in. Hela familjen. Klockan går. En äldre herre med son som översättare (känns som vi är många utlänningar här denna dag) blir hänvisade till det andra stället, det underjordiska på andra sidan sjukhusområdet.

Jag suckar igenkännande men är ju fortfarande övertygad om att de snart ska kalla in mig trots att en timme gått.

En annan mamma och dotter som sitter där går fram och tillbaka och vill komma in till den man som också är där inne någonstans. Sköterskan förklarar igen och igen att det inte går. Det är farlig strålning där inne. Ingen som inte är sjuk ska vara där inne. Det går en stund sen är dottern där igen och bankar på. Märkligt!

C börjar tycka att jag kanske ska fråga om de tappat bort mina papper. Det gör jag också när sköterskan jag lämnat mina papper till går därifrån för att äta lunch.

Nu har det gått en och en halv timme.

C har såklart rätt. De har fullständig panik därinne. Massor av akutfall och två covidfall…..Alltså vi satt i samma väntrum med de där två hostande typerna. En av dem var den lidande slaven. Den andre mannen som mamman och dottern väntade på. C och jag tittar på varandra. Får man göra så? Låta covidfall sitta med cancersjuka?

De hittar mina papper när jag senare kommer tillbaka från toaletten. Nervositeten sätter sig alltid i min blåsa. Fast denna sköterska, snäll även hon, säger att hon kollat på datorn att jag ska vara på det andra stället. Mitt hjärta börja slå hårdare. Va? Det står ju….- ja ja, nu ringer jag till min kollega och ber dem vänta på dig.

Ja, för nu närmar sig klockan nämligen 14 och då stänger de. Ingen mer röntgen för dagen. Sen måste man bokas om. Allt det vet jag som veteran därinne.

Medan mitt hjärtas bankande dundrar i öronen hör jag hur sköterskan måste insistera på att de väntar på mig.

C ringer R som väntar precis utanför porten, vi gick in genom, i bil. Han kan köra oss runt. Jag känner mig förvirrad och försöker andas ner hjärtslagen samtidigt som jag förbannar dessa klåpare som säger en sak men menar en annan.

I underjorden går det fort såklart. Både sjukskötare och tekniker vill gå på lunch. Innan jag vet ordet av har jag svarat på de vanliga frågorna om än förvirrat denna gång. Förstår verkligen inte att jag måste upprepa mig varje gång. Allt står i min journal. Min journal finns på deras sketna dator som de läser av medan de frågar mig dumgrejerna igen och igen. Jag som knappt vet vad jag heter längre.

Får nålen i armen och ombes vänta till den där äldre mannen som talar engelska kommer ut ur röntgenmaskinen.

Själva undersökningen tar ju inte alls lång tid. Det är bara den där kontrasten som är lite obehaglig annars inget svårt. Det är bara jag som är som ett ilsket bi. Ändå lyckas jag hålla mig lugn.

Luften går ur mig när jag äntligen är hemma och får äta igen. Tur att jag hade rester från dagen innan. Sen slocknar jag på sängen i tron om att jag läser en bok. Resten av dagen känner jag mig som en zombie.

Idag var det så dags igen.

En dag för medicinhämtning.

Naturligtvis fick vi vänta en timme där med. Sen hörde vi hur en skötare sa till en patient som klagade att de nu skulle skynda på all medicinhämtning (även de som ska göra cellgiftsbehandling tas emot på samma ställe) för att vi skulle hinna till apoteket innan de stänger kvart i ett. För de öppnar nämligen inte förrän på måndag igen så sen blir det då att komma tillbaka och de har ingen av oss lust med.

Nu sitter jag här efter avklarad sjukhusmaraton och känner mig alltså helt urlakad.

Tänker hur det hade varit för två år sen om de flyttat runt mig så då.

Då hade jag inte suttit här och skrivit nu.

Då hade jag sovit mig fram till lördagen.

Nu skiter jag i allt och kommer att sträcka ut mig på yogamattan istället.

Tacksam för det.

Att den fysiska styrkan är så mycket bättre nu.

Jag är också tacksam för C och R som alltid stöttar mig i detta farande omkring.

De är helt outstandig!

Sen är jag också tacksam över att kunna sitta här och vara tacksam!