Man behöver inte en massa grejer för att göra yoga. Inte ens en matta egentligen. Det går hur bra som helst med filtar och kuddar man redan har hemma.

För yoga är just det. Något som bara finns med en. Ett förhållningssätt som genomsyrar allt. Något man kan göra var som helst.

Därför är det lite lurigt med alla dessa online affärer som ploppar upp till höger och vänster. De skriker att du bara måste ha den senaste snyggt designade mattan, meditationskudden, tightsen, radbandet och alla andra attiraljer som kan få dig att se ut som om du är en superyogi. En som inte bara vet vad den håller på med utan också kan skriva alla andra på näsan med det.

Jag har under åren fallit till föga för vissa grejer. På retreats och yogakonferenser har det slunkit ner än det ena och än det andra. Godiset ligger ju där och lockar.

Visst är man värd?! Visst har man råd?! Visst blir meditationen skönare om man kan sitta med en speciell sjal över axlarna?!

Trots att jag vet att det går lika bra med selleri filt har jag köpt en sjal. Ändå vet jag ju att det nästan är bättre med filt här då det blir rysligt kallt på vintern.

Vissa grejer jag köpt ligger där och samlar damm någonstans som bevis på deras onödvändighet.

Andra har fått oväntad betydelse. Som mitt bolster.

Strax efter det att jag separerat från min man köpte jag mitt bolster. Aldrig haft något innan. Aldrig ens saknat något. Så var det precis som om jag drogs till detta. Färgen. Mönstret. Jag som inte ens är en impulsshoppare klickade hem det bara sådär och nu finns det inte ens något spår av den ordern. Konstigt! Allt annat jag köpt från samma ställe finns noggrant dokumenterat. Inte mitt bolster.

Jag förstår ju nu att det var en snuttefilt jag köpte. En tröst för misslyckandet. Något att krama när jag var ledsen för att allt gått i kras. Jag kunde lika gärna ha kramat en av mina kuddar.

Men när jag blev sjuk för tre år sedan blev mitt bolster av oerhörd vikt för mig. Man kan säga att det uppgraderades och blev nästintill livsviktigt.

När jag hade som värst ont och sömnlösa nätter avlöste varandra då var enda sättet att få till något som kunde kallas slummer att lägga mig på bolstret på sängen.

Magen fick ligga nedanför bolsterändan för den var så stor och vätskefylld att det inte gick att ha den på kudden. Det triggade bara illamåendet.

Så här ungefär:

Då kom jag inte på tanken ens att ta ett foto. Detta gjorde jag idag. Sen ville jag knappt resa mig upp igen.

Nu använder jag bolstret i yogan som stöd och att sitta på när jag skriver blogginlägg om jag sitter på golvet.

Det känns onekligen som att det var meningen att jag skulle köpa mig detta bolster.

Som sagt är det inget man behöver.

Fast jag gör ändå denna kärleksförklaring till mitt bolster som tagit mig genom ett helvete på jorden.

Visst behövde jag det…