att det finns en anledning till att man skrivit sånger om blåa måndagar även om jag inte direkt har det där med att jag måste iväg och producera precis. Idag känns det verkligen som jag borde det. Fast jag inte har den orken.

Jag förstår att kroppen inte tar hänsyn till när det är fel tillfälle att köra igång ett tennisarmsprojekt på någon som aldrig spelat tennis i hela sitt liv och ej ämnar börja nu heller. Att denna lekamen bara struntar i att jag måste städa och greja för om en exakt vecka dimper det ner två glada kompisar från Skåneland som jag ska ha kul med. Fast jag vill ju inte att de ska landa i berg av hundhår och annat småskräp som samlats sen senaste dammsugningen vilken orsakade armontet.

Jag förstår att jag måste älta det där onkolog-mötet förförra torsdagen lite till innan jag är klar med det.

Jag förstår att man måste ha lite hands-on lektioner för läkarelever emellanåt. Jag till och med tycker att det är bra att de får vara med och trycka på min numera vätsketomma buk och mitt stela bröst för det är inte alla läkare som ens rör vid sina patienter och där tror jag man missat något oerhört viktigt i läkarutbildningen. Jag förstår så bra allt detta men får ändå en chock när undersökningsrummet är fullt av folk som stirrar på mig och som lyssnar när jag stammar fram hela den historia som jag gärna skulle vilja lägga ett lock på. Vill inte tillbaka till kräkningarnas-, krypandets- och smärtans- tid. Det rör upp så mycket som inte går att sudda ut med onkologens positiva påpekande.

Särskilt inte som han inte gör minsta lilla ändring i min medicinering eller säger något om att göra det heller. ”Vi fortsätter så här” kläcker han ur sig, med ett stort leende. Han är nöjd med mig. Jag är ett bra exemplar. Jag skulle kanske ha kunnat kläcka ur mig något annat om detta varit för tre år sedan men istället går jag tom och ledsen därifrån.

Jag förstår att jag borde dansa. Allt är bra ju. Ändå…

Jag förstår ju att det är bra såhär fast jag tvingas fortsätta att åka dit varje månad, äta mina mediciner och ligga i alla röntgenapparaterna flera gånger om året.

Kanske att jag rentav förstår alldeles för mycket…